Döden tänkte jag mig så

Han skriver fint om döden, Karl-Ove Knausgård och om det obegripliga i att sörja en far som kanske inte var någon man borde sörja så förfärligt. Svekfull och alkoholiserad var han, men Karl-Ove gråter som ett litet barn när han tillsammans med brodern planerar begravningen och röjer i den svinstia till bostad som pappan lämnat efter sig. Ja, boken har sina toppar. Men vägen till guldkornen är lång och självupptagen och det är svårt att förstå all uppmärksamhet och all hajp kring boken. Det stör mig att någon skriver en bok där man med namns nämnande lämnar ut sina nära och kära. Det borde gå att hitta på en ännu bättre historia än den som handlar om ens eget liv, särskilt om man har den enorma arbetskapacitet som Knausgård berömmer sig med. Det är måttligt intressant att läsa om tonårsförälskelserna och om hur bandet repade och spelade och om den sorglustiga nyårsaftonen 83/84. Jag hade föredragit en större fokusering på detta med döden, på moraliska dilemman och på livet som småbarnsförälder. Boken jag läser är bara första delen av sex. Den hugade kan alltså vänta sig ännu mer av släktingar som dör, tonårsfyllor och relationer och minnen, minnen. Vi väntar, men utan någon större spänning. Men troligen lär jag läsa resten också.