Människomöten i de norrländska skogarna

Helena är en medelålders kvinna som flyttat från Stockholm till Norrland tillsammans med sin man och sin tonårsdotter, för att starta ett hotell. Hon hoppas på så sätt på att få återuppleva barndomens idyll. För det var där i Norrland som hon upplevde de enda lyckliga stunderna i sin annars så trasiga barndom, och nu vill hon att hennes dotter ska få uppleva samma lycka som hon själv kände i det norrländska landskapet. Men saker och ting utvecklas inte som Helena har tänkt sig. Hennes man lämnar henne för en annan kvinna och flyttar tillbaka till Stockholm, och Helenas dotter avskärmar sig allt mer från sin mamma.

Anders är den välbärgade och framgångsrike finansmannen som känner sig allt mer olycklig och tom inombords. Hans enda glimtar av lycka i den annars så meningslösa tillvaron är de stunder när han lyckas köpa någon speciell pryl av historiskt intresse. Och nu har han lyckats komma Lucy på spåren. Lucy är George Harrisons Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten While My Guitar Gently Weeps, och nu ska hon finnas hos en gubbe i de norrländska skogarna. Anders sätter sig i bilen för att åka dit och köpslå med gubben, men innan han når fram hinner hans livsleda ikapp honom. På en raksträcka sluter han ögonen, räknar till trettio och låter ödet avgöra vad som ska hända med hans liv. När han slår upp ögonen befinner han sig till sin stora besvikelse på sjukhus, och efter skyndsam utskrivning söker han upp Verner, gubben som har Lucy i sin ägo. Även köpslåendet om gitarren blir en motgång, och sänkt av misslyckanden tar han in på ett hotell i de norrländska skogarna.

Karin Alvtegens roman En sannolik historia utspelar sig på det numera mycket populära temat människomöten. Det är naturligtvis i huvudsak de två olyckliga och självömkande personerna Helena och Anders som möts, och som får varandra att omvärdera saker i livet. Men även andra karaktärer är inblandade, och i synnerhet då Verner. Den här typen av psykologiska romaner brukar ofta fängsla mig, men den här boken lyckas inte riktigt med detta. Den första halva upplevde jag bara som seg och trist, och inte ens när det börjar hända saker blir den särskilt intressant. För det mesta är händelserna förutsägbara. Det är väldigt synd, för Alvtegen kan bättre, det har hon bevisat i sina tidigare böcker.

/Sara