Är påven katolik?

Det var årets mest sålda bok, läste jag tidningen och den måste man såklart läsa för att odla sin folklighet, liksom.
Titeln säger vad det handlar om. Johansson, den ledande kraften i duon Jarnebring/Johansson, som vi läst om av och till sedan slutet av sjuttiotalet, får en hjärtinfarkt vid Sveriges bästa korvkiosk och hamnar på sjukhuset. Väl där får polislegenden en läkare med ett alldeles eget cold case i bakfickan. Läkarens avdöde präst till far har efterlämnat uppgifter som eventuellt kan bidra till att ett 25 år gammalt mord klaras upp. En liten svensk-iransk flicka som brutalt sexmördades och hittades på kriminalromaners vis inlindad i plast väldigt långt från hemmet. Om Johansson löser fallet? Är påven katolik?

Ja, mannen som kan se runt hörn misslyckas inte heller denna gång. Inga sjuksängar eller pensioneringar kan hindra honom. Och som vanligt är minst halva berättelsen något mer än den traditionella kriminalromanen. GW har förstås saker att säga oss och har, som den professor han är, behov att föreläsa om kriminologi och kvaliteten på den svenska poliskåren. Denna gången handlar det om att 1) ingen får ta lagen i egna händer och att hämnd är primitivt och fel. Och att 2) en sexbrottsling med pedofil läggning inte nödvändigtvis ser ut som Ulf Olsson och ännu mindre som Anders Eklund. Det kan vara den man minst anar, får vi lära oss.

Jag vet att jag är en kräsen läsare, men jag tycker att Persson sparkar in öppna dörrar.
Och hans hjältar är så osannolikt smarta att man tappar fokus och kommer på sig med att gäspa.
Man vet vet ju att allt kommer att fixa sig. GW låter oss aldrig tvivla på det.
Inte ens Perssons mustiga, humoristiska språk fungerar till hundra procent denna gången. Författaren känns lika trött som sin hjälte. Och självfallet lika säker på att han alltid har rätt.