Lodz betyder båt och är Polens näst största stad, belägen sydväst om Warszawa. Innan förintelsen fanns i stan 250 000 judiska invånare. Efter den tyska erövringen föstes dessa 1940 brutalt ihop i några kvarter - ghettot. Här hölls de som slavarbetare åt bl a Wehrmacht tills deporteringarna till dödslägret Chelmno avslutades 1944, kort före den sovjetiska "befrielsen".
Myllret av människor, hungern, lidandet, men också solidariteten mellan människor är miljön för augustprisvinnaren Steve Sem-Sandbergs de fattiga i Lodz. Över 650 relativt lättlästa sidor.
Och man vet inte om man ska skratta eller gråta åt honom, Chaim Rumkowski, bokens huvudperson och den av nazisterna utsedda ledaren för ghettots äldste, men man ska nog gråta, trots allt. Kanske tror han på allvar att det finns en möjlighet till en bättre framtid, kanske försöker han bara sko sig på situationen och rädda skinnet på sig och sina närmaste? Ingen vet säkert och förmodligen ljuger han för sig själv allra mest. Han älskar barn, betonar han, men det är en kärlek som tar sig de mest brutala fysiska uttryck.
Jag blir ledsen och orolig av läsningen. Hur i helvete kan man bete sig så?
Och hur i helvete kan Ordföranden, som han kort och gott kallas, och hans judiska poliser och medarbetare underlättar förtrycket och till sist förintelsen?
Gör motstånd, vill man skrika, men så har vi ju också facit i hand så här nästan sjuttio år efteråt.
Människor har ju en tendens att hoppas på det omöjliga. Och idag när judar verkligen gör motstånd och försvarar sig, så gillar vi inte alltid det heller. En smula paradoxalt.
Men tiden går långsamt och säkert i ghettot, förtrycket hårdnar och till sist är allt över.
Det finns inget hjältemod och precis som i verklighetens förintelse så dör man på slutet, men så är ju också människorna i boken just människor och inte fyrkantiga stereotyper.
Det är bra, men också komplicerat för oss som lärt oss att se den delen av historien i svart och vitt. Man kan tycka att Steve Sem-Sandberg tydligare borde ta ställning och inte vara så förbannat förstående mot avskummet till medlöpare. Men det vore att göra det enkelt för sig och stor romankonst är aldrig enkel.
Myllret av människor, hungern, lidandet, men också solidariteten mellan människor är miljön för augustprisvinnaren Steve Sem-Sandbergs de fattiga i Lodz. Över 650 relativt lättlästa sidor.
Och man vet inte om man ska skratta eller gråta åt honom, Chaim Rumkowski, bokens huvudperson och den av nazisterna utsedda ledaren för ghettots äldste, men man ska nog gråta, trots allt. Kanske tror han på allvar att det finns en möjlighet till en bättre framtid, kanske försöker han bara sko sig på situationen och rädda skinnet på sig och sina närmaste? Ingen vet säkert och förmodligen ljuger han för sig själv allra mest. Han älskar barn, betonar han, men det är en kärlek som tar sig de mest brutala fysiska uttryck.
Jag blir ledsen och orolig av läsningen. Hur i helvete kan man bete sig så?
Och hur i helvete kan Ordföranden, som han kort och gott kallas, och hans judiska poliser och medarbetare underlättar förtrycket och till sist förintelsen?
Gör motstånd, vill man skrika, men så har vi ju också facit i hand så här nästan sjuttio år efteråt.
Människor har ju en tendens att hoppas på det omöjliga. Och idag när judar verkligen gör motstånd och försvarar sig, så gillar vi inte alltid det heller. En smula paradoxalt.
Men tiden går långsamt och säkert i ghettot, förtrycket hårdnar och till sist är allt över.
Det finns inget hjältemod och precis som i verklighetens förintelse så dör man på slutet, men så är ju också människorna i boken just människor och inte fyrkantiga stereotyper.
Det är bra, men också komplicerat för oss som lärt oss att se den delen av historien i svart och vitt. Man kan tycka att Steve Sem-Sandberg tydligare borde ta ställning och inte vara så förbannat förstående mot avskummet till medlöpare. Men det vore att göra det enkelt för sig och stor romankonst är aldrig enkel.
/Anders
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar