Ingen vet

Det är inte direkt feelgood. Den här boken kräver så mycket av dig att du flera gånger är på väg att ge upp, för att istället plocka upp nån simpel deckare eller så. Men gör inte det. Härda ut. Det är boken värd. Lark och Termite är halvsyskon och bor med sin plikttrogna moster Noreen. Deras lustfyllda mor Lola är borta och ute ur deras liv, men ändå alltid intensivt närvarande i tankar och frågor och borta är även pappan till Termite, korpralen Leaveit, dödad av sina egna i krigets kaos. Vi följer dem under några få dagar i deras liv i en gudsförgäten håla som heter Winfield, West Virginia. Man kan nästan höra banjomusiken och se fårade män i rutiga skjortor, blåjeans och stövlar. Den lilla hålan är en en härva av relationer och rykten. Fyra olika berättelser får vi oss till livs. Larks, Termites, mostern Noreens och så korpralens, någon annanstans i tid och rum, mer precist Korea under krigets första dagar nio år tidigare. Lark berättar om sitt unga liv, sina kärlekar och drömmar som möter en mycket konkret verklighet och moster Noonie ger oss hela historien om sig själv och systern och livet med de två barnen. Krass, här och nu och helt utan drömmar och visioner. Termite låter andra berätta. Han upplever nog världen på ett annat sätt än vi andra, men det är inte alltid gott att veta hur. Han är väl vad vi på vårt krassa diagnosspråk skulle kalla multihandikappad. En brandgul katt är viktig i hans liv, liksom musiken från radion och så även tåg, de tåg som såsmåningom kommer att föra bort honom och systern från Winfield.
Men allra viktigast är Lark, systern, vårdaren och medelpunkten, hon som kör honom i vagnen och senare i den nya rullstolen.
Från korpralen i det fjärran Korea kommer en utdragen dödskamp och minnen, förvirrade tankar och så småningon ett utslocknande som självklart sker i exakt samma ögonblick som sonen föds hemma i USA. Den här romanen är så rik på symboler och associationer att man inte får ett lugnt ögonblick. Tunnlar, syndafloder och frälsningen; här finns allt som tänkas kan. Människor är både onda och goda på samma gång och det mesta är mörkt. På slutet träder äntligen Lola in och förklarar hur, när och varför. Eller gör hon det? Ingen vet.

Samtal med djävulen

Två kusiner som inte har sett varandra på nästan 50 år - sist de sågs var de unga och levde i samma fundamentalistiska frikyrkoförsamling - möts av en slump på ett tåg. Ja, så börjar Inger Edelfeldts bok Samtal med djävulen. Vi förstår snart att mötet är allt annat än angenämt för dem båda, men det slutar ändå med att den ena kusinen, Paul, skriver ett brev till den andra kusinen, Asger (som tidigare hette Isak), vilket leder till att Asger bjuder hem Paul till sina föräldrars sommarsuga vid havet. Det blir ett laddat besök, där Paul, som fortfarande tillhör samma frikyroförsamling, öppet fördömer Asger, som är homosexuell och har levt ett självdestruktivt liv men som numera är diakon och nykter alkoholist. Det visar sig dock att Paul själv bär på en mörk hemlighet, och att han kommit till Asger för att göra en bekännelse och sona sitt brott. Precis som titeln antyder, är huvudtemat i den här boken samtal om synd. Dialogen är skickligt skriven och språket är vackert, men boken går ändå inte riktigt hem hos mig. Eftersom historien är väldigt enkel och består av ett möte mellan två människor, och boken dessutom är väldigt tunn, skulle det behövas en särskild intensitet i texten för att hålla den levande. Den intensiteten har inte Edelfeldt lyckats skapa, och boken känns därför mest trist och meningslös.

/Sara

Bitterfittans uppföljare

Maria Svelands debutroman Bitterfittan blev för några år sedan väldigt uppmärksammad och lovordad, och nu har författaren kommit med uppföljaren Att springa. Det här är en oerhört mörk roman, där Sveland tagit sig an ämnet sexuella övergrepp och unga tjejers utsatthet i samhället. Historien utspelar sig i slutet av 80-talet, och i centrum står de två 13-åriga kompisarna Julia och Emma som kommer från två helt olika familjer. Julia har vuxit upp i en kärnfamilj bestående av hennes pedantiska och kyliga mamma Gisela, pappa Carl med den fina överklassbakgrunden, och lillebror Erik, medan Julia bor med sin spralliga, ensamstående och rödvinsdrickande, mamma Annika, som jobbar som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Trots olikheterna, som även omfattar tjejernas personligheter, är de oskiljaktiga, och sommaren innan de ska börja sjunde klass spenderar de tillsammans i sitt speciella träd i skogen. Men sedan förändras plötsligt allt, och Julia sluter allt mer sig inom sig själv och släpper inte ens in Emma. Har Julias förändring att göra med rabarbermannen som trakasserar tjejerna i skogen, eller beror den på att Emma blivit tillsammans med Cesar? Nej, läsaren förstår tidigt att det är pappa Carls nattliga besök och deras bastubadande som Julia plågas av, medan ingen annan runt omkring henne verka lägga märke till någonting. Och snart går allting i den här boken överstyr på ett väldigt obehagligt sätt.

Det är mycket som känns fel med den här boken. För det första är den som roman betraktad riktigt usel. Den finns så många lösa trådar överallt som Sveland inte ens försöker knyta ihop, och när boken är utläst sitter man där med huvudet fullt av frågetecken om hur det egentligen gick för karaktärerna. Rent stilistiskt är boken inte heller mycket att hurra för, och karaktärerna är sådana rena steroeotyper att de inte känns det minsta trovärdiga. Julia och Emma känns dessutom inte som verkliga 13-åringar, utan framstår som mycket äldre än de egentligen ska vara. Själva historien är också så urflippad och överdriven att den inte riktigt lyckas föra fram det viktiga budskapet. Jag tycker helt enkelt att Sveland har tagit i för mycket på alla plan, vilket är väldigt synd eftersom själva budskapet är så pass viktigt.

/Sara

Novellsamlingarnas mästarinna

Den som vill läsa novellsamlingar av riktigt hög kvalitet får inte missa den kanadensiska författarinnan Alice Munros böcker. Det här är en författarinna som år 2009 belönades med det internationella Man Booker-priset, och personligen anser jag att hon vore en värdig nobelprisvinnare i litteratur.

Att skriva en novell är ingen enkel match, eftersom det gäller att trycka ihop en hel historia på bara några sidor, och ändå lyckas trollbinda läsaren. Tänk då hur svårt det måste vara att skriva en hel novellsamling bestående av många gripande berättelser. Alice Munro har skrivit tolv sådana novellsamlingar! Hennes senaste För mycket lycka består av nio berättelser, och de åtta första är typiska Munronoveller där man inte kan undgå att krypa under skinnet på karaktärerna och totalt slukas upp av de intensiva berättelserna. Som t.ex. i Fria Radikaler, där en okänd man ringer på dörren hos en änka som är döende i cancer. Mannen säger att han ska kontrollera proppskåpet, men det visar sig att han är en galnig som har dödat sina föräldrar och sin syster, och när han väl tagit sig in i änkans bostad tar han också henne som gisslan. Trots att änkan är döende känner hon en oväntat stark dödsångest, som Munro lyckas förmedla till läsaren. Den nionde och sista novellen däremot är lite ovanlig. Den har gett boken sin titel och heter alltså För mycket lycka, och den handlar om den ryska matematikern Sofia Kovalevskaja, som levde i verklighetens Europa mellan åren 1850-1891. Berättelsen är hela 60 sidor lång, vilket är ovanligt i Munrosammanhang, och den passar inte riktigt in i novellsamlingen. Den består inte heller av den intensitet som hennes vanliga noveller gör. Men det är alldeles uppenbart att Alice Munro har fängslats av den ovanliga kvinnans liv, och velat hylla henne, vilket i sig är ett sådant hedervärt uppdrag att ta på sig att jag här kan förlåta Munro för att hon inte riktigt når upp till sin vanliga berättarglans.

/Sara

En gäspning

En av frankrikes mest kända författare är Anna Gavalda, som tidigare bl.a. gett ut böckerna Tillsammans är man mindre ensam och Lyckan är en sällsam fågel. Hennes senaste bok En dag till skänks går i samma feelgood-anda som de tidigare böckerna. Handlingen kretsar kring en vuxen syskonkvartett, där storebror Simon och hans systrar Lola och Garance rymmer från ett tråkigt släktbröllop för att bege sig till sin yngste bror, Vincent, som jobbar på ett slott som är beläget på den franska landsbygden. Simons bitchiga fru, Carine, lämnas kvar tillsammans med syskonens släktingar, och syskonen passar på att njuta av den ansvarslösa friheten och chansen att få vara tillsammans.

Formatet på den här boken är väldigt litet, den är bara 15x10 cm, och den är dessutom väldigt tunn med sina 150 sidor. Detta i kombination med en banal historia som aldrig hinner djupna, gör boken till en gäspning. Eftersom jag tyckte att även Lyckan är en sällsam fågel var trist blir det inga fler böcker av Anna Gavalda för min del.

/Sara

Kvinnoförtryck i Indien

Karin Alfredsson fortsätter på temat kvinnoförtryck runt om i världen, och har nu gett ut sin fjärde roman i serien om läkaren och biståndsarbetaren Ellen Elg. Den sjätte gudinnan utspelar sig i Indien, där vi får följa ett antal kvinnor ur olika kaster och ta del av deras dagliga liv. I centrum för handlingen står främst två kvinnor. Dels den 17-åriga kastlösa Kali, som våldtagits många gånger, och som nu hankar sig fram genom att tigga på gatorna för att få sig själv och sin lilla dotter att överleva, och dels den väldigt intelligenta Amrita, som skadats svårt när hennes före detta make och svärmor försökte mörda henne genom att tända eld på henne. Ellen Elg och hennes indiska juristvän, Madhu, är officiellt ute på FN-uppdrag i Indien, men uppdraget tråkar ut dem, och de tar sig i stället an uppgiften att försöka hjälpa de utsatta kvinnorna. Det visar sig dock att det inte blir så lätt, eftersom de motarbetas av såväl flera inflytelserika män som av den korrumperade polisen. De kvinnor som Ellen och Madhu försöker hjälpa vågar inte heller ta emot hjälp eftersom de är rädda för de följder det skulle få för dem och deras familjer.

Alfredssons tidigare böcker har utspelat sig i Afrika, Vietnam och Polen, och har alla varit viktiga i det avseende att hon öppnar ögonen för de orättvisor och förtryck som framförallt kvinnorna i dessa länder dagligen utsätts för. Att hon nu har valt att låta sin nya bok utspela sig i Indien är ett smart drag, eftersom Indien är ett av de värsta länderna en kvinna kan födas och växa upp i, i synnerhet om man har oturen att födas fattig och med låg kast. Karin Alfredsson börjar sina böcker med orden: "Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga", och på slutet av böckerna lägger hon in en informationsdel om respektive land, där hon informerar lite kring de samhällsproblem som hon har berört i sin berättelse. På så sätt lyckas hon förmedla viktig information till sina läsare, på ett enkelt och underhållande sätt. Att boken dessutom är lättläst gör att den passar en bred läsarskara, så jag vill påstå att Alfredsson har lyckats hitta ett vinnande koncept i konsten att upplysa människor om orättvisor runt om i världen.

/Sara

En liten bok om ondska

Att Ann Heberlein inte är en person som tar lätt på livet vet alla som läst hennes oerhört självutlämnande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, där läsaren får ta del av hennes bipolära skjukdom och de självmordstankar som hon dras med. Som en förlängning av det här mörka temat har hon nu även gett ut En liten bok om ondska, men den här gången håller hon inne med sina egna erfarenheter och tankar, och använder sig istället av ett strikt akademiskt skrivsätt. Hon hämtar många av sina exempel från filmens och litteraturens värld, där hon använder sig av olika fiktiva karaktärer för att måla upp sina poänger. Men hon plockar också många exempel ur verkligheten, då hon använder sig av exempelvis Adolf Hitler, Anders Eklund, Josef Fritzl, Ted Bundy, Annika Östberg, Sara Svensson och många fler för att stödja sitt resonemang. Mellan alla dessa exempel refererar hon också friskt till andrahandskällor. Eftersom jag hade väntat mig en bok där Heberlein själv lägger fram lite nydanande och tankeväckande idéer kring ondska, blev jag lite besviken över att den var så pass akademiskt skriven. Emellanåt tråkade den faktiskt ut mig så mycket att jag övervägde att sluta läsa den, och då är jag ändå ganska van vid att läsa akademiska texter. Men besvikelsen berodde nog till störst del på att jag själv hade helt andra förväntningar på boken.

Det Heberlein vill ha sagt är i alla fall i huvudsak att vi bör skilja mellan onda handlingar och onda personer, och att det är är vi - de vanliga människorna, som så ofta står passiva och blundar för ondskan - som ger ondskan förutsättning att finnas till och verka. För, som Ann Heberlein uttrycker det: "utan de vanliga människornas oreflekterade stöd skulle Hitler bara vara en ensam, perverterad och maktlös man". Och just detta citat är något som jag tycker att vi alla bör bära med oss, som en påminnelse om vår egen del i allt det som händer omkring oss.

/Sara