Tjugo år, två personer

Jag har varit nyfiken på David Nicholls bok One Day (svensk titel En dag) ända sedan jag först läste om att den kommit ut. Upplägget är lite annorlunda, då man som läsare får följa de två huvudpersonerna under en dag varje år i tjugo års tid, och det är nog just det, tillsammans med alla lovord boken fått, som fångade mitt intresse. Det börjar med att Emma och Dexter tillsammans spenderar första natten efter att de tagit examen från universitetet i Edinburgh, den 15 juli 1988. Den natten - som kunde ha blivit den sista gång de sågs, eller möjligen början på en kort romans - blir istället inledningen på en lång vänskap, som trots deras olikheter och de skilda vägar de tar i livet, är så stark att den håller dem samman under alla år som går. Nicholls tar med oss rakt in i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vilket blir till ett händelserikt och underhållande äventyr där vi få lära känna båda huvudkaraktärerna på djupet. Medan Dexter hoppar från den ena kvinnan till den andra, lever sitt ytliga liv i rampljuset och dränker sig i alkohol, lever Emma ett betydligt stillsammare liv där hon försöker komma underfund med vem hon egentligen är och vad hon vill göra. Samtidigt ligger en spirande kärlekshistoria huvudkaraktärerna emellan och gror någonstans i kulisserna, och trots att varken Emma eller Dexter vill inse det, vet läsaren hur rätt de båda är för varandra. Det enda som fattas är att de själva ska förstå det, och bestämma sig för varandra.

Den här boken fullkomligt slukade mig från pärm till pärm. Upplägget är briljant, och den är oerhört skickligt skriven. Det går bara inte att undkomma den starka känsla av inlevelse i Emmas och Dexters känsloliv som Nicholls serverar. Och när jag avslutat läsningen är jag helt bedrövad, både över att det gick som det gick och över att boken tog slut.

/Sara

Med 30-talskvinnan i fokus

Den börjar lovande, Kristina Sandbergs nya roman Att föda ett barn, och under den första tredjedelen har jag riktigt svårt att lägga boken ifrån mig. Med ett rikt och målande språk beskriver Sandberg den 20-åriga Majs spännande liv som nyinflyttad i 30-talets Örnsköldsvik, där hon arbetar på ett konditori, går på fester, men mest av allt går och trånar efter Erik som inte längre vill ha henne. Så griper ödet in i Majs liv och hon blir oväntat gravid med Thomas, som Maj inte ens känner och än mindre har några heta känslor för. Vad ska hon göra? Jo, givetvis ska hon gifta sig med Thomas efter att han har tagit sitt ansvar som man och friat - det är ju trots allt 30-tal - och så förvandlas plötsligt den unga och enkla Maj till hemmafru, ingift i en fin och välbärgad familj. Men livet är inte så lätt för Maj. Hon kämpar hårt för att passa in bland de fina människor som hon hamnat bland, och hennes svärmor, som bor i våningen under Maj och Thomas, gör allt hon kan för att inte Maj ska känna sig bekväm i sin nya roll. Snart visar det sig även att Thomas har svåra alkoholproblem, som Maj får allt svårare att värja sig emot.

Under ett års tid får man följa Majs liv i den här boken. Det är ett år då hennes liv förändras drastiskt, och ändå börjar jag så småningom att tappa intresset för berättelsen. Den densitet, med vilken Sandberg i början får berättelsen att fritt existera utanför bokens blad, tunnas ut allt eftersom, och jag upplever mest det hela som en beskrivning av vardagstristess och hopplöshet. Det må vara ett noga valt stilistiskt grepp, men det funkar inte hela vägen. I alla fall inte på mig. Ur ett språkligt perspektiv är dock den här boken en guldgruva. Kristina Sandberg behandlar orden som med stor skicklighet. Lite mer liv i berättelsen - ända till slutet - hade dock inte skadat. Men eftersom boken är den första i en planerad trilogi, ser jag ändå fram emot att få veta vad Sandberg kommer att göra av Majs livsöde i de kommande två böckerna.

/Sara

Det finns ingen som Babben

"Anekdoter ur Babben Larssons liv" eller "Modiga Babbens äventyr" skulle boken ha kunnat heta, men Babben har valt att ge den titeln "Jag vägrar dö nyfiken", vilket kanske är ett slagfärdigare namn på en bok. Men boken är verkligen en samling udda anekdoter ur författarens liv, och läsaren får gång på gång ta del av berättelser där Babben framstår som en orädd äventyrerska, som när hon som ung tjej liftade ensam med olika långtradarchaufförer genom hela Europa, eller där hon blottar sina rädslor och brister och kämpar hårt för att övervinna dem, som t.ex. när det gäller hennes matmissbruk. Här och där i texten har hon också petat in ett antal citat från sina shower, vilket lättar upp texten. Boken är över lag rolig och underhållande, och skriven på ett lättsamt sätt. Den är definitivt läsvärd men lämnar inga djupare spår efter sig, och det är ju heller inte alltid nödvändigt. Även lättsam underhållning har ett värde i sig. Och ingen kan påstå att inte Babben är underhållande. I själva verket kan hon nog faktiskt betraktas som den svenska ståuppkomikens moder.

/Sara

Döden tänkte jag mig så

Han skriver fint om döden, Karl-Ove Knausgård och om det obegripliga i att sörja en far som kanske inte var någon man borde sörja så förfärligt. Svekfull och alkoholiserad var han, men Karl-Ove gråter som ett litet barn när han tillsammans med brodern planerar begravningen och röjer i den svinstia till bostad som pappan lämnat efter sig. Ja, boken har sina toppar. Men vägen till guldkornen är lång och självupptagen och det är svårt att förstå all uppmärksamhet och all hajp kring boken. Det stör mig att någon skriver en bok där man med namns nämnande lämnar ut sina nära och kära. Det borde gå att hitta på en ännu bättre historia än den som handlar om ens eget liv, särskilt om man har den enorma arbetskapacitet som Knausgård berömmer sig med. Det är måttligt intressant att läsa om tonårsförälskelserna och om hur bandet repade och spelade och om den sorglustiga nyårsaftonen 83/84. Jag hade föredragit en större fokusering på detta med döden, på moraliska dilemman och på livet som småbarnsförälder. Boken jag läser är bara första delen av sex. Den hugade kan alltså vänta sig ännu mer av släktingar som dör, tonårsfyllor och relationer och minnen, minnen. Vi väntar, men utan någon större spänning. Men troligen lär jag läsa resten också.

Människomöten i de norrländska skogarna

Helena är en medelålders kvinna som flyttat från Stockholm till Norrland tillsammans med sin man och sin tonårsdotter, för att starta ett hotell. Hon hoppas på så sätt på att få återuppleva barndomens idyll. För det var där i Norrland som hon upplevde de enda lyckliga stunderna i sin annars så trasiga barndom, och nu vill hon att hennes dotter ska få uppleva samma lycka som hon själv kände i det norrländska landskapet. Men saker och ting utvecklas inte som Helena har tänkt sig. Hennes man lämnar henne för en annan kvinna och flyttar tillbaka till Stockholm, och Helenas dotter avskärmar sig allt mer från sin mamma.

Anders är den välbärgade och framgångsrike finansmannen som känner sig allt mer olycklig och tom inombords. Hans enda glimtar av lycka i den annars så meningslösa tillvaron är de stunder när han lyckas köpa någon speciell pryl av historiskt intresse. Och nu har han lyckats komma Lucy på spåren. Lucy är George Harrisons Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten While My Guitar Gently Weeps, och nu ska hon finnas hos en gubbe i de norrländska skogarna. Anders sätter sig i bilen för att åka dit och köpslå med gubben, men innan han når fram hinner hans livsleda ikapp honom. På en raksträcka sluter han ögonen, räknar till trettio och låter ödet avgöra vad som ska hända med hans liv. När han slår upp ögonen befinner han sig till sin stora besvikelse på sjukhus, och efter skyndsam utskrivning söker han upp Verner, gubben som har Lucy i sin ägo. Även köpslåendet om gitarren blir en motgång, och sänkt av misslyckanden tar han in på ett hotell i de norrländska skogarna.

Karin Alvtegens roman En sannolik historia utspelar sig på det numera mycket populära temat människomöten. Det är naturligtvis i huvudsak de två olyckliga och självömkande personerna Helena och Anders som möts, och som får varandra att omvärdera saker i livet. Men även andra karaktärer är inblandade, och i synnerhet då Verner. Den här typen av psykologiska romaner brukar ofta fängsla mig, men den här boken lyckas inte riktigt med detta. Den första halva upplevde jag bara som seg och trist, och inte ens när det börjar hända saker blir den särskilt intressant. För det mesta är händelserna förutsägbara. Det är väldigt synd, för Alvtegen kan bättre, det har hon bevisat i sina tidigare böcker.

/Sara

"Hjälp, vem är jag?" undrar Caroline

Min första tanke när jag såg att Caroline af Ugglas gett ut en bok var: "Åh, vad spännande! Den måste jag läsa." Helt enkelt därför att jag gillar henne, och för att hon verkar vara en sådan intressant person. Men när jag läste vad boken handlar om blev jag skeptisk. Hur spännande kan det egentligen vara att via en bok ta del av en bandinspelning från Carolines terapisessioner? Men jag gav boken en chans, vilket jag sannerligen inte ångrar!

Det är alltså Carolines terapisamtal med psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) som vi får ta del av i Caroline af Ugglas debutbok Hjälp, vem är jag? I den får vi följa Caroline från hennes barndom till nuet, och läsa hennes oerhört självutlämnande berättelser om sina tankar och om händelser ur hennes liv. Boken har naturligtvis redigerats och vissa delar har säkerligen plockats bort, men det känns ändå som att det är hela Carolines inre som blottas i texten. Och det är ett inre som är fullt av både destruktiva och maniska sidor. I synnerhet under hennes tonårstid och unga vuxna liv gjorde hon många dumdristiga och fullkomligt galna saker, saker som hon i dag delvis ångrar.

Jag förstod redan innan att den här kvinnan är någonting utöver det vanliga, och nu när jag har läst boken har den bilden förstärkts ytterligare. Caroline af Ugglas är ett galet yrväder! Men hon är också en känslig konstnärssjäl som är fylld av kärlek, särskilt till sin man, sina barn och sina föräldrar (som inte har haft det lätt med sin dotter). Dessutom är hon väldigt modig som vågar lämna ut sig som hon gör. Go, Caroline!

/Sara

Är påven katolik?

Det var årets mest sålda bok, läste jag tidningen och den måste man såklart läsa för att odla sin folklighet, liksom.
Titeln säger vad det handlar om. Johansson, den ledande kraften i duon Jarnebring/Johansson, som vi läst om av och till sedan slutet av sjuttiotalet, får en hjärtinfarkt vid Sveriges bästa korvkiosk och hamnar på sjukhuset. Väl där får polislegenden en läkare med ett alldeles eget cold case i bakfickan. Läkarens avdöde präst till far har efterlämnat uppgifter som eventuellt kan bidra till att ett 25 år gammalt mord klaras upp. En liten svensk-iransk flicka som brutalt sexmördades och hittades på kriminalromaners vis inlindad i plast väldigt långt från hemmet. Om Johansson löser fallet? Är påven katolik?

Ja, mannen som kan se runt hörn misslyckas inte heller denna gång. Inga sjuksängar eller pensioneringar kan hindra honom. Och som vanligt är minst halva berättelsen något mer än den traditionella kriminalromanen. GW har förstås saker att säga oss och har, som den professor han är, behov att föreläsa om kriminologi och kvaliteten på den svenska poliskåren. Denna gången handlar det om att 1) ingen får ta lagen i egna händer och att hämnd är primitivt och fel. Och att 2) en sexbrottsling med pedofil läggning inte nödvändigtvis ser ut som Ulf Olsson och ännu mindre som Anders Eklund. Det kan vara den man minst anar, får vi lära oss.

Jag vet att jag är en kräsen läsare, men jag tycker att Persson sparkar in öppna dörrar.
Och hans hjältar är så osannolikt smarta att man tappar fokus och kommer på sig med att gäspa.
Man vet vet ju att allt kommer att fixa sig. GW låter oss aldrig tvivla på det.
Inte ens Perssons mustiga, humoristiska språk fungerar till hundra procent denna gången. Författaren känns lika trött som sin hjälte. Och självfallet lika säker på att han alltid har rätt.