En roman i konstens och kärlekens tecken

Om kärlek, konst och besatthet handlar Elizabeth Kostovas nya roman Svantjuvarna. I centrum för romanen står psykiatern Andrew Marlow, belägen i Washington DC, och han får vid historiens början den geniala, men dysfunktionella och kaotiska, konstnären Robert Oliver som ny patient. Oliver har precis haft ett psykiskt sammanbrott, där han med kniv attackerade en målning på National Gallery of Art, och Marlows tar på sig den komplicerade uppgiften att reda ut vad som ligger bakom sammanbrottet för att kunna ha en chans att bota sin patient. Problemet är bara att patienten vägrar prata med sin psykiater, och Marlow kontaktar därför kvinnorna i Olivers liv, Kate och Mary, för att få hjälp att skapa sig en bild av den märklige man som kommit att bli hans hittills största utmaning. Den verkliga kvinnan i Olivers liv verkar det dock vara besvärligare att få kontakt med, då det visar sig att hon i själva verket dog långt innan konstnären själv föddes. Det gör dock inte hans kärlek till henne mindre, utan tvärtom är han totalt besatt av denna kvinna som ständigt återkommer på hans egna målningar. Genom att ta del av ett flertal brev som denna otroligt vackra kvinna, vid namn Béatrice de Clerval Vignot, utväxlade med sin förbjudne älskare under senare delen av 1800-talet, får läsaren en inblick i hennes liv som konstnär och älskande kvinna i dåtidens franska samhälle. Och för psykiatern Andrew Marlow blir det nödvändigt att lära känna den döda Béatrice för att kunna hjälpa Robert Oliver.

Den här romanen har helt klart sina ljuspunkter i form av ett vackert språk och otaliga detaljerade skildringar av landskap, människor, och framförallt målningar. För den som uppskattar konst är det här en särskilt god pralin, som med sina nästan 600 sidor smälter sakta i munnen. Boken har också en del intressanta karaktärer, och det är då i synnerhet de starka, kärleksfulla och plikttrogna kvinnorna, Mary, Kate och Béatrice, som vinner sympatier hos mig. Psykiatern själv verkar mest vara en tråkmåns, och trots sin karisma och sitt fulländade utseende är den store konstnären Robert Oliver en oberäknelig egoist och mansgris. Lite tjatigt tycker jag dock att det blir med de många återblickarna och utdragen ur breven mellan Béatrice och hennes älskare. Författaren kunde med stor behållning ha skurit ned lite på brevskildringen. Men på det stora hela är Svantjuvarna en läsvärd och underhållande roman.

/Sara

Ett övergivet barn och en borttappad syster

Peter heter pojken som till synes helt obegripligt lämnas på stationen med sin resväska i början av boken Hjärtets blinda fläckar, av den tyska litteraturens nya stjärna Julia Frack. Ända fram till bokens allra sista sidor ska vi komma att undra varför, medan vi förflyttas i tid och rum först till tiotalets Göttingen, vidare till tjugotalets dekandenta Berlin och till sist till den stad som då ännu hette Stettin. Helene heter hon, den unga flicka som vi först möter som ena halvan i en tight systerduo och som blir en företagsam ung dam innan hon virvlar ut i Berlins dekadanta tjugotal. Systern Martha slarvas lite bort av Franck, man hade kunnat hoppats på en fortsatt skildring av samspelet mellan systrarna, men så blir det alltså inte. Inte heller får vi se Helene bli lycklig med sitt livs kärlek, ty den historien får ett tragiskt slut. Istället faller Helene i famnen på en nazistisk ingenjör som för henne i säkerhet genom att förfalska papper så att judinnan blir till en tvättäkta arier och därmed kan jobba som sjuksköterska. Priset för det är att hon spelar rollen av den fina nazistiska hustrun i den tråkiga hamnstaden vid Oders mynning, tills mannen slutligen lämnar henne och får en axelrycning som reaktion. Självklart återser vi Peter till slut, men riktigt nöjd blir jag varken med slutet eller historien som helhet. Och helt klara över anledningen till att han övergavs blir vi nog inte. Det finns minst en logisk lucka där. Men allt det där vägs upp av skildringen av en Helene som i takt med att tiden får drömmarna att blekna blir allt kallare och robotaktig. Det är så nära, så plågsamt trovärdigt och drivet.

Stalins kossor

I Stalins kossor skildrar Sofi Oksanen den finsk-estniska tjejen Annas uppväxt och ungdom i Finland. Det är ett liv som som styrs av de svåra ätstörningar Anna lider av, där matens kontroll över hennes liv ger henne känslan av att ha kontroll över sin kropp. Och som kvinna måste man vara noga med hur man ser ut och vad man säger, det har Anna tidigt fått lära sig av sin mamma. Framförallt är det viktigt att Anna förnekar sitt estniska ursprung, så att hon inte blir betraktad som en rysshora. I boken får man också ta del av intressanta tillbakablickar i tiden, och möta Annas mamma, mormor och andra släktingar, och följa deras hårda liv i Estland under Sovjettiden.

Efter Utrensning var mina förväntningar på Sofi Oksanens debutroman väldigt höga. Men förväntningarna övergick snart i lite av en besvikelse. Det feminsistiska budskapet är visserligen viktigt och boken svider verkligen att läsa, men berättelsen fokuserar allt för mycket på detaljer kring Annas bulimi. För en bulimiker ser verkligheten ut precis så, att tillvaron kretsar totalt kring mat, och det är säkerligen den verkligheten som Oksanen försökt skildra. Men det ger inte en särskilt stor läsupplevelse att ta del av 468 sidor som domineras av mat och spyor. Tyvärr. Ett stort plus vill jag dock ge till språket, som håller Oksanenstil.

/Sara

Du kan inte smita

En författare med skrivkramp hittar en pensionerad garnhandlerska på en bokmässa och betalar henne sjutusen euro för att spela in historien om hennes liv på band för att sen ha det som underlag för sin nästa bok. En vanlig småföretagare med man och tre lyckade barn, hur spännande kan det bli, tro? Men inget är någonsin så enkelt som man kan tro. Fram växer en berättelse om människor av kött och blod som varken är särskilt goda eller onda, möjligen en smula patetiska. Huvudpersonen strör klokskaper omkring sig, men frågan är om någon lyssnar. Vi får en berättelse som är något utöver det vanliga, som tar ut svängarna och som svänger hit och dit. Vi får se ett Finland, vars välstånd krackelerat, där rik kan bli fattig på en dag, där någon står i brödkö och någon annan kör ihjäl ett barn med sin Audi S3. Ja, nog är det finskt alltid och precis så som man tänker sig; kärvt, korthugget och utan pardon. Men även om huvudpersonerna har namn som Salme, Paavo och Pekka, så kunde det lika gärna vara din eller min familj som beskrivs, med sorg, brustna illusioner och livslögner. Och du är aldrig bunden av ditt öde, men för evigt bunden av ansvaret för ditt liv. Du kan inte ens vara säker på att det slutar lyckligt. Mycket bra litteratur.

Rödluvan och vargen 2.0

Den var vårens snackis i kultursverige: Alfahannen av Katarina Wennstam, för alla ville ju veta om det verkligen var SANT, det där att män i skådespeleribranschen var svin, att dom där tuffa snubbarna bara spelar sig själva i machorollerna. Dabattens vågor gick höga i radions P1 och på kultursidorna och mynnade väl ut i ett intet.
När jag öppnar boken och börjar läsa så finner jag en ganska traditionellt berättad deckare, där det snygga, framgångsrika machosvinet våldtar unga kvinnor på löpande band, efter att ha lockat dom små liven med drinkar och lyxliv på krogar och i fina villan. Han får ju sitt straff, så klart, inte juridiskt, men på andra sätt, ty en dag har han våldtagit en gång för mycket. En ung motspelerska, vars nej inte respekteras, skär upp magen på honom och under några dygn svävar han mellan liv och död. Rätt åt honom, liksom.

Katarina Wennstam har de bästa av avsikter och hon fick mycket riktigt hela det kulturella Sverige på fötterna med sin bok.
Men det blir så lätt fel när budskapet är viktigare än historien som berättas. Jag skulle nog säga att rödluvan och vargen-stereoyperna Jack och Emma snarast förstärker de traditionella könsroller och den könsmaktsordning som Wennstam antagligen vill bekämpa. Vi får också veta att Wennstam inte gillar rakade kön, sexiga underkläder och hårdhänt sex sådär i största allmänhet, som om det med nödvändighet handlar om övergrepp och porrbranschen. Fin sex i Wennstams tappning är nog mjuka smekningar i mörket under täcket, av parter som i god tid inhämtat samtycke. Så bekräftar Wennstam myten om feminister som sexhatande puritaner. Som om Madonna inte finns, liksom. Man saknar djup och förståelse och intressanta karaktärer; ingen begriper varför Jack våldtar och inga alternativ till machosvinet presenteras. Ligger det hos honom personligen eller antyder Wennstam på ROKS-maner att alla män kan våldta? Eller hör det till filmbranscen? Ingen vet. Således lyckas Wennstam varken presentera ett tydligt feministiskt budskap eller en bra story.

Den osvenska nationalismen

För några månader sedan var jag på återbesök i Malmö kommunfullmäktige, där jag själv satt mellan 1992-2002 (och kanske snart igen). Det mesta var sig likt, men en nyhet var tydlig, förutom att det blivit rökförbud och att flaskvattnet var ersatt av en kran, och det var närvaron av sverigedemokrater. Om man bortser från det konkret politiska, så såg dom ut som om dom både ville smälta in och skilja ut sig samtidigt och det var uppenbart att dom inte var välkomna i församlingen. Sverigedemokraterna och deras sympatisörer diskuterar nästan alltid frågor kring islam och invandring och kommer till de mest märkliga slutsatser. Därvid stannar oftast diskussionen. Det Niklas Orrenius visar i sin bok är att SD vill ha en total nationalistisk samhällsomvandling, där skolan t ex ska vara "fosterländskt sinnad", där kulturpolitiken i princip ska avskaffas eller inriktas på fiolspel och folkdräkter. SD:s främsta politiska verktyg är offerrollen, tanken att det finns en konspiration mot allt svenskt i allmänhet och SD i synnerhet.

Orrenius konstaterar också att det i någon mån finns fog för det senare; medlemmar i SD har mist arbeten och fackiga uppdrag på grund av sina övertygelser. Som den journalist han är, så diskuterar han diskussionen om hur mdia bör förhålla sig till SD och kommser fram till att man ska nyhetsrapportera, punkt slut och inte göda deras offermentalitet. Men, säger jag, SD:s medlemmar och anhängare kommer att avsky media så länge de inte köper teorin om konspirationen mot SD eller idéer om att media "mörkar" det de upplever som invandringens verkliga konsekvenser. Så hur man än gör blir det liksom fel. Det Orrenius kunde belyst mer är hur SD i Skåne lyckats fånga upp den Sjöboitiska bondepopulismen och rädslan för samhällsförändraringar SAMTIDGT som man vill förändra Sverige mer än något annat parti. Han kunde också pekat mer på den stora andelen udda existenser i detta parti för det normalt svenska. I dessa pride-tider kan det också vara befogat att påpeka att SD är djupt homofobiska och hela paradoxen i att nationalism är något helt osvenskt.

Nessers fyra i Barbarottikvintetten

En liten grupp människor med stora hemligheter som leder till onda handlingar. Ja, så kan man sammanfatta De ensamma, som är Nessers fjärde bok med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti som huvudperson. Den tar sin början år 1969, då sex unga människor träffas i Uppsala och börjar umgås intensivt. Vänskapen varar under några år, men sedan händer något som splittrar gruppen, och ingenting blir någonsin sig likt igen. I ett försök att återförenas inträffar något ödesdigert. En av de sex dör under oklara omständigheter, och polisen misstänker mord, men lyckas inte bevisa att ett brott har begåtts. 35 år senare inträffar ett nytt dödsfall på exakt samma plats, och det visar sig märkligt nog att det är ytterligare en person som ingick i den här vänskapskretsen som har dött. Den här gången blir det Gunnar Barbarottis tur att ta sig an det mystiska fallet.

Jag gillar verkligen både handlingen i den här boken och Nessers sätt att skriva den på. Han håller inne med de avgörande detaljerna in i det sista, vilket gör att man som läsare inte kan räkna ut hur allting hänger ihop. På så sätt sitter man med en spänd förväntan hela boken igenom, och man har inte hela historien klar för sig förrän man läst sista sidan i epilogen. Av de fyra hittills utgivna böckerna i serien (det ska komma en till) tycker jag att det här är den bästa, tätt följd av tvåan, En helt annan historia. En sak som tilltalar mig i de här böckerna är också att inspektör Barbarotti framställs som en väldigt sympatisk person med alltigenom mänskliga drag. Polisen behöver inte vara försupen, bitter och småkorkad för att det ska bli en bra kriminalroman, tvärtom. I den här boken får också Barbarotti personliga problem, vilket tvingar honom att gå till botten med sina tankar om livet och sig själv som människa. En sak som däremot är lite störande är att Barbarotti och hans kollega ägnar så mycket tid åt att sitta och prata och spekulera kring hypoteser. Så går inte riktigt polisarbete till. Inte heller sitter poliser hemma vid ett skrivbord och arbetar på kvällarna, eller åker runt och förhör folk och besöker eventuella brottsplatser på sin fritid. Men visst, de här detaljerna bidrar nog lite till att det blir en spännande historia av det hela.

/Sara