Så nära får ingen gå

Det är inte fantastisk litteratur, det här, tänker jag efter några sidors läsning. Jag ska bara fixa en grej i köket, heter boken och det är Moa Herngren som skrivit. Men sen börjar det kännas i magen och jag läser hela dagen, först på lekplatsen, sen i soffan där hemma och till sist i sängen på kvällen. Ingrid är namnet på huvudpersonen, ensamstående mamma, förskolechef och på väg mot den totala kapitulationen. Alkoholen är en övermäktig fiende. Ingrid, du kunde ha varit jag. Men medan jag hade ett socialt arv av jävlar anamma och ta dig i kragen är Ingrid andra generationens alkoholistkvinna, en sån som gömmer BiB-ar i skafferiet och bara ska gå ut och fixa en grej i köket. Moa Herngren förstår vad alkoholism är, begriper hur förnekelsen fungerar och ser det sluttande planet. Herngren är inte överslätande och förklarar inte bort, men hon är ändå ömsint och kärleksfull mot sin huvudperson. Man är aldrig bara alkis, men där alkoholen går in går all styrka ut. Ingrid offrar arbete och kärlek för att kunna dricka och hon klamrar sig fast vid sitt barn, ett barn som trots detta glider bort från henne och in i sig själv. Herngren lyckas också skildra skammen och ensamheten i drickandet, hur man sitter där i köket i sin ensamhet och bara ska ta ett glas till och så bara ännu ett. Hur man hånas och missförstås. Boken är en skildring av kärlek och alkohol, om tre generationer kvinnor och den är järnhårt tydlig och oumbärlig om man vill förstå. Den kommer obehagligt nära, så nära som ingen egentligen får gå.

Pansarlitteratur

Den unga, men tuffa poliskvinnan Kaja Solness skickas till Hongkong för att leta upp Norges enda expert på seriemord - den gravt alkoholiserade och numera även opiumrökande Harry Hole. Lyckas hon få med honom?

Kommer dom så småningom att bli förälskade i varandra?

Drar han på slutet ut i världen igen?

Är påven katolik?


Ni förstår vad det handlar om. Klichéerna staplas, men det är väl så man vill ha det när man läser sin sommardeckare. Inte så att Hole är ett geni och alltigenom god, tvärtom är han stundom djupt osympatisk och har emellanåt fetfel i sina antaganden. Och alla förstår att någon som i det verkliga livet konsumerade Holes mängder av droger skulle möjligen kunna släpa sig mellan köket, sängen och vardagsrummet. Och parkbänken, soliga dagar. Och ondskan är givetvis omänskligt ond och det brutala är fruktansvärt brutalt. Blodet sprutar och den dödsbringande Leopolds äpple kan ingen annan än Hole själv överleva. Den vane läsaren gissar säkert också att vi får uppleva missunnsamma kollgor, karrärkåta polischefer, som bara avskyr den fantastiske utredaren och resten av det vi kan förvänta oss. En alldeles, alldeles osannolik upplösning kan man förvänta sig och givetvis andlös spänning på vägen. Man får det man betalar för och köper man över 600 sidor norsk bestsellerdeckare så väntar inga sensationer i fotöljen eller på gräsmattan. Seriemord, svartsjuka och resor till norska fjäll och avlägsna vulkantrakter, men utan någon djupare mening och utan något större budskap.


Och som så ofta när det gäller nordisk litteratur: slarvig översättning.

/A

Själens osaliga längtan

Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan är en roman som rymmer en hel del etiska frågor, och som avhandlar ämnen som liv, död, kärlek och systerskap. Det börjar med att Elspeth Noblin dör i cancer, och testamenterar sina tillhörigheter och sin lägenhet i London till sin tvillingsysters amerikanska tvillingdöttrar, Julia och Valentina. I testamentet finns vissa krav uppställda, dels det att både Julia och Valentina måste bo i lägenheten under minst ett år innan de får sälja den, och dels det att Elspeths egen tvillingsyster, Edie, inte får besöka lägenheten under det året. Julia och Valentina accepterar de märkliga kraven och flyttar till lägenheten i London, där de lär känna Elspeths grannar, den intellektuelle korsordsskaparen, Martin, som lider av ett svårt tvångssyndrom som hindrar honom från att lämna sin lägenhet, och Robert, som var Elspeths älskare och livskamrat. Tvillingarna får också oväntat möta sin döda moster, som inte vill acceptera att hon är död, utan är beredd att göra allt som står i hennes makt för att hålla sig kvar vid jordelivet. Robert känner en djup sorg över att hans älskade Elspeth är borta, men i tvillingarna, och särskilt då Valentina, finner han sin tröst. Han ställs dock inför ett svårt dilemma när även han inser att Elspeths själ faktiskt finns kvar i lägenheten.

Den här boken är fascinerande. Trots att historien bygger på en hel del övernaturligheter blir den aldrig fånig, utan den lyckas både övertyga mig och förmedla den kärlek och längtan som huvudpersonerna känner till varandra. Men det som tilltalar mig mest med boken är nog ändå dess härliga Londonskildringar och de etiska dilemman som karaktärerna ställs inför. Fascinerande var ordet.

/Sara

Trean i Theorins ölandkvartett

Johan Theorins tredje bok Blodläge utspelar sig liksom hans tidigare två böcker på Öland, och precis som i sina tidigare böcker bygger han upp en mystik med hjälp av den ölandska miljön, sina skumma karaktärer och en del övernaturliga inslag. I boken möter vi Per Mörner, som ärvt en stuga på ön och nu flyttat dit. Vi får även stifta bekantskap med Pers egocentriske pappa, Jerry, som har ett förflutet inom porrbranschen, och som varit en avlägsen figur i sin sons liv ända tills han drabbades av en stroke och upptäckte att han plötsligt behövde sin sons omsorg. Per plågas både av att behöva ta hand om sin gamla pappa och av det faktum att hans dotter lider av en allvarlig sjukdom. Pers grannar, Vendela och Max, är också nyinflyttade på ön. Vendela växte upp i trakten, och vad hon inte har berättat för sin egositiske skitstövel till make är att hennes främsta skäl till att återvända är att åter få möta älvorna som hjälpte henne så många gånger under hennes tragiska barndom. En annan granne är den gamle Gerlof Davidsson, som ägnar dagarna åt att gå igenom sin döda frus gamla dagböcker och forska i hur saker och ting hänger ihop.

Blodläget är ett rött stråk som går genom kalkstenen i stenbrottet. Det sades vara förstenat blod efter en strid mellan trollen och älvorna. På det stora hela avhandlas vidskepligheter kring troll och i synnerhet älvor väldigt mycket i den här boken, och det känns både tröttsamt och irrelevant för handlingen. Enligt min mening har Theorin inte riktigt lyckats knyta ihop historien den här gången, utan den spretar åt alla möjliga håll och som läsare fängslas jag inte alls av innehållet. Både Skumtimmen och Nattfåk var spännande böcker, men den spänningen infinner sig tyvärr aldrig riktigt när man läser den här boken. Därför är det med ett visst mått av besvikelse jag lägger den ifrån mig.

/Sara

En tegelsten på drift

Det kunde ha varit en alldeles strålande kärleksroman. Det kunde ha varit en lite hårdare redigerad roman, med pretetentionerna en smula nedskuvade. Nu blir 606 sidor, ehuru snyggt kapitelfördelade, en smula för mycket av allt. Erik och Sophie heter dom. Den ene växer upp med klassklättrande föräldrar , fast med Eddie Meduza vrålande i bakgrunden och den andra växer upp i lantlig överklassmiljö i England med en pappa som är stjärnjockey och en mamma som mest shoppar och beter sig. På olika vägar, men lekande lätt hamnar dom i de värsta av dåligheter, nämligen prostitution och det är ju inte så skojigt. Såsmåningom finner dom naturligtvis varandra, förlorar varandra och återses naturligtvis på slutet igen, för det är ju en kärleksroman, trots titeln. Per Hagman beskriver med bravur och illa dolt förakt livet på galoppbanor, I Dubai, i Nice och bland kreddiga människor på Söder i Stockholm. Man förstår att han avskyr yta och älskar människan i all hennes skröplighet. Det är vackert så. Men det blir för många sunkiga barer och flashiga nattklubbar, för mycket runt omkring och för mycket form. Hade det varit jag, så hade jag klippt bort en och annan drink för att huvudpersonernas inre skulle lysa än tydligare.

Kokongen

Kokongen i Anette Kindahls debutroman med samma namn är ett gammalt museieföremål, nämligen ett sidentäcke, som huvudpersonen Sarah virar in sig i så fort hon befinner sig ensam i föremålsmagasinet på museet, där hon jobbar med att katalogisera gamla föremål. Sarah är inte särskilt intresserad av sitt arbete, men däremot är hon intresserad av sin egen släkts förflutna, och när hon kryper in i sitt sidentäcke på museet och gömmer sig, får hon vara ifred från omvärlden och kan locka fram sina minnen från den där otäcka sommaren 1971. Det var då, under hennes första sommarlov, som föräldrarnas äktenskap var nära att spricka, och det var också den sommaren som två unga kvinnor i trakten gick en våldsam död till mötes. Vad var det egentligen som hände den sommaren, och hur hänger de händelserna ihop med Hermann Görings besök i Norrköpingstrakten år 1934?

Den här berättelsen är riktigt genial. Kindahl håller hela tiden greppet om läsaren med sin mystiska och säkra berättarteknik. Historiska återblickar varvade med nutid, för att få berättelsens pusselbitar att sakta passa in i varandra, är inte alls unikt bland romanförfattare. Tvärtom är det ett vanligt stilistiskt grepp. Men Kindahl använder sig av det på ett osedvanligt skickligt sätt, och den sista pusselbiten hamnar på plats i precis rätt ögonblick.

/Sara

Arseniktornet

Den norska författarinnan Anne B Ragde har tidigare givit ut trilogin Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna, och Vila på gröna ängar. Nu har hon toppat succén hon gjorde med sina tidigare böcker genom att skriva en ännu mer fängslande släkthistoria om tre generationer kvinnor och deras livsöden. Boken är fylld av människoöden, mörka familjehemligheter och även historia. Det hela börjar med att Thereses mamma, Ruby, jublande ringer för att berätta att Thereses mormor, Amelie, har dött. "Är det inte fantasiskt?" utropar Ruby. Therese förstår inte alls varför mormoderns död är en sådan positiv nyhet för modern och morbrodern, Ib, men hon tar i alla fall sin son med sig och reser till Danmark för att hjälpa till att gå igenom dödsboet. Läsaren får sedan i tur och ordning ta del av alla de tre kvinnornas historia, och förstår så småningom hur allting hänger ihop. Det är med stor skicklighet Ragde får bokens karaktärer att klarna. Vi får bl.a. ta del av livet i Köpenhamn under mellankrigstiden för den unga Amelie, som går under artistnamnet Malie-Thalia. När hon blir ofrivilligt gravid måste hon lämna scenen och den lysande karrär som hon har framför sig, och istället gifta sig med den snälle porslinsmålaren Mogens (vars historia vi också får nöjet att ta del av). Dottern, Ruby, får växa upp utan kärlek från sin egoistiska mor, som livet ut grämer sig över sin spolierade karriär. Amelie skuldbelägger öppet sin dotter för att hon genom sin födsel förstörde Amelies liv. Så fort Ruby blir tillräckligt gammal flyr hon därför så långt ifrån sin mor hon kan komma och flyttar till Norge. Intressant nog utspelar sig boken därför både i Norge och i Danmark, vilket har sin grund i Ragdes eget danska påbrå.

Den här boken tar tid att smälta, eftersom det känns så stort att ha fått ta del av alla dessa intressanta livsöden, och efter att ha läst ut boken känner jag att jag bara vill veta mer om de här människorna. Det hade därför inte gjort något om boken varit dubbelt så tjock, eller om Ragde bestämde sig för att komma med en fortsättning. Jag skulle gladeligen fortsätta att fördjupa mig i såväl karaktärernas historia som framtid.

/Sara