Nu jobbar han inte på Yarden längre, Kristian Lundberg; nu sitter han i sin lägenhet och funderar på hur sakerna kunde bli som dom blev. Det blir många ord, men så är ju minnena många också, minnen av uppväxten med en psykisk sjuk mor, en far som övergav och så det egna missbruket och destruktiviteten. Han berör många viktiga saker i sin bok; hur arbetsmarknaden förändrats så att vi på nytt har ett system med daglönare som berövas alla rättigheter och dessutom ett omfattande system där papperslösa utnyttjas till bristningsgränsen och, ibland över den, under hotet att skickas ut ur landet. Välfärdens sprickor syns tydligt hos Lundberg, så det är givetvis en politisk roman i den meningen och det gläder mig.Det är Yarden 2.0 vi får läsa, men denna gång med ett betydelsefullt tillägg: kvinnan släpps in i berättelsen. Kvinnan är inte vilken kvinna som helst, utan just den kvinnan som för så länge sen övergav Kristian Lundberg och med vilken han nu återfått kontakten. Han tycks få en andra chans och det är, som vi alla vet, få förunnat när det gäller kärlek, åtminstone med samma käresta. Det vanliga är väl tyvärr att om glaset väl är sprucket, så är det. Blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe. En andra chans, alltså och ändå har Kristian så svårt att komma loss. han harklar sig och ska berätta, han förgår sig i det förflutna och han skådar navel där han kunde blivit mer allmängiltig. Framtiden kan sällan sökas i det förflutna, det borde han fatta vid 42 års ålder. Lagt kort ligger och man får saka och plocka upp på nytt.
Så trots fina intentioner och trots ett stundtals bländande vackert språk och trots att mina gamla hemtrakter vid Värnhem och Ehrensvärdsgatan ger mig platser att fästa berättelsen vid, så får jag jobba hårt för att motivera mig ända till slutet. Omtuggen blir helt enkelt får många. Navelskådandet för tråkigt och självspäkelserna för många. Kom loss, för fan, vill jag skrika: framtiden är här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar