En dos 70-tal

"Det är som att öppna en konservburk med 70-talet i" kommenterade den person vid bokförlaget Natur & Kultur som provläste manuskriptet till denna bok, och just så är det. Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv - som är självbiografisk - är hennes första roman som hon skrev redan 1973-74. Hon skickade aldrig in manuskriptet till något bokförlag då, utan lät det ligga ända fram till år 2010 då hon bestämde sig för att Sverige var moget för att ta del av berättelsen.

Historien utspelar sig från sent 60-tal till mitten av 70-talet, och huvudpersonen Julia Andersson är en, för tiden mycket radikal, ung kvinna som väljer att ägna sig åt ett yrke som textilkonstnär. Hon har feministiska åsikter som hon öppet framför och debatterar för, men trots den öppenhet för sexuell frigjordhet som råder lever hon själv i ett monogamt förhållande med den betydligt äldre Rune. Så är i alla fall läget tills hon träffar den förmögne och karismatiske Hubert Meyer, också han betydligt äldre, som hon blir handlöst förälskad i. Länge försöker hon värja sig emot kärleken till honom eftersom hon inte vill lämna förhållandet med Rune, men passionen till Hubert är stark och svår att stå emot. Verklighetens Hubert Meyer, som i romanen är knapphändigt förtäckt som chef för Moderna museet, är Svenska filminstitutets grundare, Harry Schein. Att Åsa Moberg nu känt att tiden är mogen för att ge ut denna bok kanske har att göra med att både han och Tor-Ivan Odulf, som bokens Rune heter i verkligheten, är döda.

Romanen är till stor del uppbyggd kring Julias resonerande med sig själv om vad som är rätt och fel, och hon dömer både sig själv och omvärlden ganska hårt. Rent litterärt är det här inget mästerverk även om Åsa Mobergs språk är rent och välformulerat. Bokens storhet ligger i stället i dess förmåga att så exakt skildra tidsandan den utspelar sig i. Det framstår tydligt hur långt vi i dag faktiskt har kommit i utvecklingen mot jämställdhet när Moberg beskriver mans- och kvinnorollerna i boken. Båda männen i Julia Anderssons liv, Rune och Hubert, beskrivs som ovanligt frigjorda män för sin tid, och ändå framstår de som cementerade grottmän genom 2011 års läsarögon.

/Sara