"Vid bordet till vänster satt Janis Joplin och höll hov med sitt band. Till höger längst bort var Grace Slick och Jefferson Airplane tillsammans med medlemmar i Country Joe and the Fish. Vid det bortersta bordet mitt emot dörren satt Jimi Hendrix med en blondin och åt med sänkt huvud och hatten på".Ni fattar vilken sorts bok jag läst, va?
Man skulle varit där, i och omkring Chelsea hotel och på ställen som Max`s Kansas City i the Village, vem hade inte kunnat bli något då, tänker man och förbannar sin vanliga svenssontråkiga vardag.
Men så enkelt är det såklart inte. Många voro kallade, men få voro utvalda och bland de utvalda var det åtskilliga som aldrig fick uppleva sin sin 28-års dag. Då som nu tog konstnärsmyten och det vilda livet kål på ganska många, då som nu misslyckades de allra flesta. Och ännu fler blev de wannabes som var där och tittade på en stund innan de återvände till sina hålor. För att lyckas krävs tur, talang och uthållighet. Vem vet om man har det?
Boken "Just kids" är en kärlekshistoria och en berättelse om en ung tjej från New Jersey som på några år virvlar från fabriken i den bortglömda småstaden till platsen där allting händer. Det är en väldigt bra bok.
Kärlekshistorien är betydligt intressantare än alla namn och platser man stöter på och då är det ju, som ni förstår, ändå oerhört intressant om att läsa om alla dessa möten med den tidens allra största namn inom konst och musik.
När Patti Smith och Robert Mapplethorpe träffas och blir ett par, så är det som om en blå stjärna stiger upp på den mörka natthimlen. Ibland är det faktiskt så. Två förvirrade unga människor som vill ägna sitt liv åt konsten, men som inte alls vet var de ska hamna, som inte har en plan. Att Robert med tur och talang ska bli världsberömd fotograf och att Patti ska komma att turnera jorden runt med sitt band och få en världshit i samarbete med Jersey-grannen Bruce Springsteen, finns inte på kartan ännu. Det kan lika gärna gå åt helvete 1968 och det är dom medvetna om. Idag känner vi Patti Smith som en rakryggad, närmast politiserad artist, en kvinna som ser oss rakt i ögonen. Men under så omvälvande åren runt decennieskiftet 60/70 är det kalla lägenheter och inåt som gäller. Det är mer av den tidige Dylan än Springsteen, om man säger så. Visst fladdrar platser som Song My förbi, men den en mission Patti och Robert besjälas av handlar inte om att förändra världen, utan om att få leva på sin konst. För Patti är det Rimbaud som är den stora fyren och Robert vill gärna in i kretsen kring Andy Warhol , men lyckas inte helt med det. Man hänger på rätt barer för att få rätt kontakter, man sliter med tråkiga jobb och det betalar sig med tiden, det vet vi med facit i hand.
Och kärleken, den kärleken. Vi förstår ganska tidigt att Robert är vad som lite fyrkantigt betecknas som homosexuell. Ändå finns passionen och den innerliga samörigheten mellan Patti och Robert, för sånt där är lyckligtvis inte svart eller vitt. Skillnaden mellan kärlek och djup vänskap är inte så stor som man kanske skulle önska. Men det kan naturligtvis inte bli Robert + Patti på riktigt i längden. Tillsammans, fast på olika håll och med olika partners går livet vidare. Ända tills Robert insjuknar, dör och lämnar Patti med ett tomrum som aldrig kommer att fyllas, man och barn till trots.
När jag boken är slut och jag måste skiljas från den, med bilden på sidan 364 som sista intryck, är min väckarklocka över tre. Ni fattar själva. Detta är en måsteläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar