Tre volymer, dryga niohundra sidor.Måns Ivarsson: Vill du ha din frihet får du ta den.
Det är inte lite, men så finns det ju också mycket att berätta om, när man beskriver en drygt sextioårig mans liv. Befriande fri från skvaller, Måns Ivarsson deklarerar stolt att han inte vill besvära före detta fruar och flickvänner, får vi en rak biografi från födelse och fram till 2007. Inga analyser, bara en minutiös beskrivning av böcker som skrivits, skivor som gjorts och turnéer som avverkats. Även torra fakta som artistens deklarerade inkomst och förmögenheter får vi serverade. För oss som följt Lundell under åren är det inga sensationer. Det är klart att vi inte vet exakt vad Kjell Andersson sa vid ett visst givet tillfälle eller har koll på den exakta låtlistan på de tre turnéer som vi missade, men annars kan vi vår Uffe redan.
Vi känner igen bilden av den evigt ensamme och egensinnige Uffe som inte till någon grupp och som vägrar svara mot våra förväntningar. Livsnjutaren och den hårt arbetande konstnären som går upp klockan åtta och springer. Ingen svensk artist sedan Taube har så levt sin myt och låtit livet och konsten flyta ihop som vår Uffe. Kanske är det därför allt han gör verkar så lekande lätt, närmast hoprafsat.
Måns Ivarsson vill inte stöta sig med vår generations största svenska artist och det är lätt att förstå, även om det hindrar honom från att servera oss de där riktigt intressanta iakttagelserna.
Trots dessa mina synpunkter påstår jag att "Vill du ha din frihet får du ta den", är en nödvändig läsning om man är mer än ytligt intresserad av svensk rockmusik och senare litteratur. Som en introduktion till mannen i våra liv; analyserna får man hitta någon annanstans.
Innan vedertagna vägar blir ditt rus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar