Ett stycke tegelsten är vad den är, Haruki Murakamis genombrottsroman från 1995, Fågeln som vrider upp världen. Till att börja med blev jag helt fängslad av den suggestiva, drömska stämningen i boken, och den verkade riktigt, riktigt lovande. Men när jag kommit ungefär halvvägs av de 741 sidorna började det helt enkelt kännas lite för tjatigt med alla de knasiga drömmarna och scenarierna som målades upp eftersom många av dessa inte alls förde historien framåt, utan tvärtom verkade vara helt fristående berättelser.Bokens stora symbol är Nyckelfågeln, som är den som har till uppgift att vrida upp tiden i världen. Historiens huvudperson, som också kommer att kallas för Nyckelfågeln, är Toru Okada, en man i 30-årsåldern som lever ett gott och ordnat liv i Tokyo tillsammans med sin fru Kumiko. Han har sagt upp sig från sitt jobb och lever som hemmaman medan han funderar på hur han ska gå vidare i livet. Plötsligt förändras hela Torus tillvaro genom en serie konstiga händelser. Först försvinner katten, därefter försvinner även frun, och Toru börjar få märkliga anonyma telefonsamtal med sexuell innebörd. Nya bekantskaper träder också in i hans liv i form av en urflippad tonårstjej, två kvinnor med märkliga förmågor och märkliga namn, en gammal löjtnant och en välbärgad, stilig kvinna med en stum vuxen son som av någon underlig anledning gör Toru till deras skyddsling. Samtidigt som Torus liv vänds upp och ner dyker ett konstigt, stort blåmärke upp på hans kind utan klarlagd orsak, och han får en märklig dragningskraft till en uttorkad brunn på en ödetomt, i vilken han börjar spendera sin tid för att samla sina tankar och reda upp sitt liv. Det finns också ett inslag av en ond kraft som hotar att ta över tillvaron. Suggestivt, minst sagt... Det här är en författare som slår Paul Auster med hästlängder i denna kategori. Och en modern klassiker är nog alla som läst boken överens om att den kan klassas som.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar