Efter att ha skrivit den omåttligt populära trilogin bestående av böckerna Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar, som handlar om grisbondefamiljen Neshov på den norska landsbygden, lyckades Anna B Ragde behålla sina läsares intresse genom den tragiska och gripande skildringen av tre generationer kvinnor i Arseniktornet. Därför förväntar sig nog hennes trogna läsare att få något helt annat serverat än vad de får i Nattönskningen. I den här boken får nämligen läsaren bekanta sig med den 38-åriga sexmissbrukande musikjournalisten Ingunn, som byter män lika ofta som andra kvinnor byter trosor. Hon vill inte riskera att en man tröttnar på henne, och ser därför alltid till att vara den som dumpar honom innan hon själv blir dumpad. Samtidigt som hon lovordar sin ensamhet och inte vill ha något förhållande klarar hon inte av att vara utan män och den sexuella uppskattning de visar henne.Boken består rakt igenom av ett stort antal ingående sexscener, och inte förrän alldeles på slutet finner man den väntade vändningen där Ingunn möter mannen som vare sig låter sig dumpas eller glömmas. Det är så fruktansvärt klichéartat, förutsägbart och trist! Om Ragde ändå försökt göra en historia av bakgrunden till Ingunns relationsstörning, och gett boken lite djup så kanske den hade kunnat beskrivas som läsvärd. Men nu är den bara ännu ett dåligt exemplar i chicklit-genren.
Personligen reflekterar jag just nu över varför jag har valt att läsa två böcker i rad där huvudkaraktären är en sexmissbrukande kvinna i 35-40-årsåldern. Slump eller ej, efter den här boken törstar jag efter att få läsa någonting riktigt bra.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar