En kärleksthriller

Min första reflektion när jag hade börjat läsa Therese Bohmans "Den drunknade" var att det kändes precis som om jag hade slagit upp en Harlekinbok. Och den första delen består verkligen till störst del av en kvinnas romantiska tankar om en man (och inte vilken man som helst utan hennes systers sambo). Men boken tar sedan en helt oväntad vändning och blir till en riktig thriller.

Bokens huvudperson, Marina, åker en varm sommar för att hälsa på sin några år äldre syster, Stella, som flyttat till ett gammalt hus på den skånska landsbygden med sin 15 år äldre sambo, Gabriel, som är författare. Marina är en tjej i 25-årsåldern som bor i Stockholm läser konstvetenskap vid universitetet. Hon har alltid känt sig underlägsen den vackra, ambitiösa och ansvarsfulla Stella, och när Marina anländer som gäst till huset i Skåne kommer den gamla avundsjukan gentemot systern över henne med full kraft. Stella har allt Marina tycker man kan önska sig: ett vackert yttre, ett bra jobb, och framförallt en snygg och spännande man, men hon verkar ändå inte vara nöjd med sitt liv. Marina förstår sig inte riktigt på Stella, och eftersom hon jobbar så mycket hinner Marina spendera mer tid med Gabriel än med sin syster. Det leder till att Marina samvetslöst utvecklar allt starkare känslor för Gabriel, som visar sig vara en man som tar det han vill ha i livet.

Författaren har djärvt nog använt sig av både jagform och presenstempus i sin berättarteknik, och eftersom hon behärskar det konststycket riktigt bra får hon läsaren att kliva in i själva berättelsen och närvara i känslor och stämningar. Miljöerna framträder också som verkliga genom de sinnesintryck Bohman så skickligt lyckas förmedla. Marinas frivilliga underkastelse och hennes samvetslöshet gör mig både irriterad och frustrerad, men samtidigt får de mig att hålla andan av spänning från det att jag kommit över Harlekinkänslan tills jag läst sista sidan i boken. Det är skickligt och det är konstnärligt!

/Sara

Det nya landet

Bengt Ohlsson har skrivit en bok som handlar om hur en tonårstjej från Lettland kommer att hamna i på den engelska landsbygden (ett raskt hopp för en svensk författare, men varför inte?). Det får bli engelska från och med nu, säger hon till sig själv där hon sitter i kyrkbänken och ser sin pappa, bartendern från Lettland gifta sig med den rika godsägarkvinnan från den engelska landsbygden. Det får bli engelska, men tankar och minnen och saknaden efter den försvunna modern kan man inte deleta och förresten så behöver man något gammalt att hålla i handen när allt annat är nytt.
Det här är en bok som utspelar sig i en ung flickas huvud och inte minst på det gudomliga nätet, vår tids flyktsoda och frälsning. Klick, så är du långt här ifrån och bestämmer själv hur du ska presentera dig, vem du ska acceptera att möta och vilken slags kontakt ni ska ha.
Det kan vara alldeles underbart, men också helt förödande, det är vi nog många som kan vittna om. Är man då en ung människa som mot sin vilja, eller möjligen halvt motvilligt, placerats i ett främmande land, så är naturligtvis lockelsen att sticka via bredbandet närmast oemotståndlig. Det riskerar i denna roman, liksom i verkligeheten, att ta en ände med förskräckelse, för hur lätt är det inte att skada och smutskasta någon online?
Bengt Ohlsson är en originell och oförutsägbar författare. Man har inte en aning om vart hans berättelse ämnar sig och man blir inte riktigt klok på vare sig huvudpersonen eller hennes omgivning. Det är luddigt och suddigt, precis som vi människor är. Och Kolka är en by vid kusten i Lettland. Om ni nu undrade.

Sätt på dig alkoholglasögonen!

Det finns ingen drog som alkoholen. Ingen drog är så socialt accepterad, så spridd och ingen drog leder till så mycket elände för så många här i vårt land. Benny Haag spöar i sin bok Makt, mod och motstånd skiten ur de myter som omger alkoholen. Benny vet vad han talar om. Han, liksom jag, liksom så många andra har bortom sans och vett offrat både det ena och det andra för drogen och nu när vi vet bättre vill vi göra om och rätt. Benny Haag är modig. Han är en uppburen skådis som har en hel del att förlora på att tjafsa om alkohol, men det är en risk han tar. I boken följer vi hans arbete med en monolog om alkoholen, samtidigt som den färdiga monologen ligger insprängd. Vi ser hur Benny försöker övertyga myndigheter, fack och folkrörelser om behovet av hans monolog, men också hur han möter oförstående blickar och undvikanden. Folk vill helt enkelt inte veta att alkoholen ligger bakom de flesta våldtäkter, mord och andra våldsbrott. Benny ber oss ta på oss alkoholglasögonen, för att se det som han ser.
Men man vill hellre se ensamma galningar och usel samhällsmoral, när svaret ofta är så enkelt som fylla. Det är inte så konstigt. Det går en röd tråd från det mysiga glaset vin vid grillen till den yttersta förnedringen, från vinprovningar i TV till fylleceller och psykakuter.
Benny Haag beskriver den yttersta förnedringen; att behöva erkänna för alla och sig själv att man är alkoholist. Det är bra. Möjligen kunde jag önskat att han dessutom kunde betona ytterligare att vem som helst kan åka dit och att det ändra säkra sättet att slippa bli alkis är att inte dricka alls. Men det är en liten invändning; i det stora hela är det en angelägen, rent av nödvändig bok.

Ingen vet

Det är inte direkt feelgood. Den här boken kräver så mycket av dig att du flera gånger är på väg att ge upp, för att istället plocka upp nån simpel deckare eller så. Men gör inte det. Härda ut. Det är boken värd. Lark och Termite är halvsyskon och bor med sin plikttrogna moster Noreen. Deras lustfyllda mor Lola är borta och ute ur deras liv, men ändå alltid intensivt närvarande i tankar och frågor och borta är även pappan till Termite, korpralen Leaveit, dödad av sina egna i krigets kaos. Vi följer dem under några få dagar i deras liv i en gudsförgäten håla som heter Winfield, West Virginia. Man kan nästan höra banjomusiken och se fårade män i rutiga skjortor, blåjeans och stövlar. Den lilla hålan är en en härva av relationer och rykten. Fyra olika berättelser får vi oss till livs. Larks, Termites, mostern Noreens och så korpralens, någon annanstans i tid och rum, mer precist Korea under krigets första dagar nio år tidigare. Lark berättar om sitt unga liv, sina kärlekar och drömmar som möter en mycket konkret verklighet och moster Noonie ger oss hela historien om sig själv och systern och livet med de två barnen. Krass, här och nu och helt utan drömmar och visioner. Termite låter andra berätta. Han upplever nog världen på ett annat sätt än vi andra, men det är inte alltid gott att veta hur. Han är väl vad vi på vårt krassa diagnosspråk skulle kalla multihandikappad. En brandgul katt är viktig i hans liv, liksom musiken från radion och så även tåg, de tåg som såsmåningom kommer att föra bort honom och systern från Winfield.
Men allra viktigast är Lark, systern, vårdaren och medelpunkten, hon som kör honom i vagnen och senare i den nya rullstolen.
Från korpralen i det fjärran Korea kommer en utdragen dödskamp och minnen, förvirrade tankar och så småningon ett utslocknande som självklart sker i exakt samma ögonblick som sonen föds hemma i USA. Den här romanen är så rik på symboler och associationer att man inte får ett lugnt ögonblick. Tunnlar, syndafloder och frälsningen; här finns allt som tänkas kan. Människor är både onda och goda på samma gång och det mesta är mörkt. På slutet träder äntligen Lola in och förklarar hur, när och varför. Eller gör hon det? Ingen vet.

Samtal med djävulen

Två kusiner som inte har sett varandra på nästan 50 år - sist de sågs var de unga och levde i samma fundamentalistiska frikyrkoförsamling - möts av en slump på ett tåg. Ja, så börjar Inger Edelfeldts bok Samtal med djävulen. Vi förstår snart att mötet är allt annat än angenämt för dem båda, men det slutar ändå med att den ena kusinen, Paul, skriver ett brev till den andra kusinen, Asger (som tidigare hette Isak), vilket leder till att Asger bjuder hem Paul till sina föräldrars sommarsuga vid havet. Det blir ett laddat besök, där Paul, som fortfarande tillhör samma frikyroförsamling, öppet fördömer Asger, som är homosexuell och har levt ett självdestruktivt liv men som numera är diakon och nykter alkoholist. Det visar sig dock att Paul själv bär på en mörk hemlighet, och att han kommit till Asger för att göra en bekännelse och sona sitt brott. Precis som titeln antyder, är huvudtemat i den här boken samtal om synd. Dialogen är skickligt skriven och språket är vackert, men boken går ändå inte riktigt hem hos mig. Eftersom historien är väldigt enkel och består av ett möte mellan två människor, och boken dessutom är väldigt tunn, skulle det behövas en särskild intensitet i texten för att hålla den levande. Den intensiteten har inte Edelfeldt lyckats skapa, och boken känns därför mest trist och meningslös.

/Sara

Bitterfittans uppföljare

Maria Svelands debutroman Bitterfittan blev för några år sedan väldigt uppmärksammad och lovordad, och nu har författaren kommit med uppföljaren Att springa. Det här är en oerhört mörk roman, där Sveland tagit sig an ämnet sexuella övergrepp och unga tjejers utsatthet i samhället. Historien utspelar sig i slutet av 80-talet, och i centrum står de två 13-åriga kompisarna Julia och Emma som kommer från två helt olika familjer. Julia har vuxit upp i en kärnfamilj bestående av hennes pedantiska och kyliga mamma Gisela, pappa Carl med den fina överklassbakgrunden, och lillebror Erik, medan Julia bor med sin spralliga, ensamstående och rödvinsdrickande, mamma Annika, som jobbar som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Trots olikheterna, som även omfattar tjejernas personligheter, är de oskiljaktiga, och sommaren innan de ska börja sjunde klass spenderar de tillsammans i sitt speciella träd i skogen. Men sedan förändras plötsligt allt, och Julia sluter allt mer sig inom sig själv och släpper inte ens in Emma. Har Julias förändring att göra med rabarbermannen som trakasserar tjejerna i skogen, eller beror den på att Emma blivit tillsammans med Cesar? Nej, läsaren förstår tidigt att det är pappa Carls nattliga besök och deras bastubadande som Julia plågas av, medan ingen annan runt omkring henne verka lägga märke till någonting. Och snart går allting i den här boken överstyr på ett väldigt obehagligt sätt.

Det är mycket som känns fel med den här boken. För det första är den som roman betraktad riktigt usel. Den finns så många lösa trådar överallt som Sveland inte ens försöker knyta ihop, och när boken är utläst sitter man där med huvudet fullt av frågetecken om hur det egentligen gick för karaktärerna. Rent stilistiskt är boken inte heller mycket att hurra för, och karaktärerna är sådana rena steroeotyper att de inte känns det minsta trovärdiga. Julia och Emma känns dessutom inte som verkliga 13-åringar, utan framstår som mycket äldre än de egentligen ska vara. Själva historien är också så urflippad och överdriven att den inte riktigt lyckas föra fram det viktiga budskapet. Jag tycker helt enkelt att Sveland har tagit i för mycket på alla plan, vilket är väldigt synd eftersom själva budskapet är så pass viktigt.

/Sara

Novellsamlingarnas mästarinna

Den som vill läsa novellsamlingar av riktigt hög kvalitet får inte missa den kanadensiska författarinnan Alice Munros böcker. Det här är en författarinna som år 2009 belönades med det internationella Man Booker-priset, och personligen anser jag att hon vore en värdig nobelprisvinnare i litteratur.

Att skriva en novell är ingen enkel match, eftersom det gäller att trycka ihop en hel historia på bara några sidor, och ändå lyckas trollbinda läsaren. Tänk då hur svårt det måste vara att skriva en hel novellsamling bestående av många gripande berättelser. Alice Munro har skrivit tolv sådana novellsamlingar! Hennes senaste För mycket lycka består av nio berättelser, och de åtta första är typiska Munronoveller där man inte kan undgå att krypa under skinnet på karaktärerna och totalt slukas upp av de intensiva berättelserna. Som t.ex. i Fria Radikaler, där en okänd man ringer på dörren hos en änka som är döende i cancer. Mannen säger att han ska kontrollera proppskåpet, men det visar sig att han är en galnig som har dödat sina föräldrar och sin syster, och när han väl tagit sig in i änkans bostad tar han också henne som gisslan. Trots att änkan är döende känner hon en oväntat stark dödsångest, som Munro lyckas förmedla till läsaren. Den nionde och sista novellen däremot är lite ovanlig. Den har gett boken sin titel och heter alltså För mycket lycka, och den handlar om den ryska matematikern Sofia Kovalevskaja, som levde i verklighetens Europa mellan åren 1850-1891. Berättelsen är hela 60 sidor lång, vilket är ovanligt i Munrosammanhang, och den passar inte riktigt in i novellsamlingen. Den består inte heller av den intensitet som hennes vanliga noveller gör. Men det är alldeles uppenbart att Alice Munro har fängslats av den ovanliga kvinnans liv, och velat hylla henne, vilket i sig är ett sådant hedervärt uppdrag att ta på sig att jag här kan förlåta Munro för att hon inte riktigt når upp till sin vanliga berättarglans.

/Sara