Författaräventyr i sömnig skånsk by

Den är inte helt ny Jesper Högströms debutroman Den andra stranden som kom ut 2004, men den är ändå värd att skrivas om här i bokbloggen. Boken utspelar sig i den sömniga byn Alaröd i Skåne, dit huvudpersonen, den universitetsstuderande Martin, kommit för att skriva sin C-uppsats i litteraturvetenskap, om Stig Dagerman. Det är nämligen så att Dagerman hyrde en stuga just i Alaröd sommaren 1951, där han försökte finna sinnesro och inspiration till att skriva sin nästa roman, och Martin har en idé om att han ska gå i Dagermans fotspår. Men i likhet med Dagerman finner Martin ingen skrivro i Alaröd. Han blir allt för distraherad av byinnevånarna, och de märkliga händelser som sker runt omkring dem. Martin misstänker att byn döljer en stor hemlighet, och han bestämmer sig för att ta reda på vad det är för hemlighet. Till slut finner han sig insnärjd i ett nät av ond bråd död och en jakt på ett försvunnet manuskript.

Boken börjar som en roman med ett intressant upplägg. Författaren gör en intressant skildring av byborna genom den unge Martins ögon. Karaktären Martin är också en intressant figur i sig, framför allt genom den förändring han genomgår under den tid han vistas i byn. När han anländer är han en typisk ung Lundastudent, som ser den självupptagna och politiskt korrekta Moa som sin drömkvinna. Men i takt med att han kommer byborna närmare förändras hans attityd, och när den underbara Moa kommer på besök tillsammans med sina studiekompisar upptäcker Martin att han faktiskt föraktar henne:

Han låg vaken och tittade på henne. I sömnen hade alla choser och attityder
fallit av henne och hennes ansikte såg ut som ett barns. Han insåg att det var
bara några veckor sedan han hade beundrat samma överspända beteende hos henne,
som han nu fann så enerverande: flamset och jargongen, rädslan och omogenheten.
Men de attityderna hade inget att göra med den hon egentligen var. Hon bara
levde ett liv som inte tillät henne att bete sig på något annat sätt, precis
som han själv hade gjort för bara en månad sedan. Det var därför han beundrat
henne och det var därför han retade sig på henne. Det var spegelbilden av någon
han hade varit som han såg. Och vem var han nu?

Det är lite tråkigt att boken efter halva vägen förvandlas till en vanlig deckare. Den hade vunnit på att få fortsätta på det intressanta spår den började. Men Högström lyckas ändå förhållandevis bra med sin debutbok, och jag är nöjd med läsupplevelsen när jag har avslutat boken. Dessutom föddes en längtan att få läsa verk av Stig Dagerman.

/Sara

Gästblogg: 740 sidor romantik är inte för mycket!

”Fågeln som vrider upp världen” ser vid första anblick inte ut som en lugn eftermiddag i parken, det är en mastondontroman på dryga 740 sidor och den första spontana tanken stämmer mycket bra. Den värld som öppnas upp inför läsarens ögon är ingenting som sker i parker, ingenting man möter en söndag i brist på bättre. ”Fågeln som vrider upp världen” är det yttersta beviset på att romantiken är långt ifrån död och att vad man än väntar sig när man leker denna farlig lek är hur som helst aldrig vad man får.

Huvudpersonen är Toru Okada, hans liv är ditt liv, mitt liv och vilket liv som helst. Han slutar röka samtidigt som han självmant slutar jobbet han aldrig trivdes med. Han är lyckligt gift med kvinnan i sitt liv sedan sex år tillbaka, dom lever på hennes inkomst och Toru Okada spenderar sina dagar med att göra ingenting särskilt, han dövar sitt niktoinsug med syrliga karameller i mängder och med en sådan ständigt i munnen ser han till att hemmet är städat, att maten är klar när hans fru kommer hem från sitt jobb. Han ser människor ta sig till sitt jobb när han själv tar sig till simhallen, detta får honom att känna sig en smula utanför men han tröstar sig med att detta bara är en tillfällig lösning, snart hittar han rätt jobb och då blir allt som vanligt igen.

Naturligtvis blir det inte så. En dag kommer hans fru inte hem, hon har försvunnit spårlöst utan att packa en väska ens, han vet att hon lever och världens hastighet ökar runtomkring honom. Toru Okada märker att ju mer man skrapar på ytan av saker och ting, mer och mer skit väller upp, han förstår att ingenting någonsin varit som det har verkat och trots detta kastar han sig in i denna karusell av händelser utan att tveka en sekund. Allt är egentligen inte svårare än att Toru Okadas kvinna är försvunnen och att han ger sig fan på att ta reda på vad som hänt, om det så bara innebär att få prata med henne en sista gång för att verkligen kunna övertyga sig själv om att hon har det bra.

Denna bok är ingen deckare, trots vissa drag. Kanske skulle man kunna kalla detta Alice i Underlandet för vuxna, men det vore en grov förenklig och faktiskt också föroläpning. Detta är en mans envisa kamp som han utkämpar ledd av en känsla i magen. På ett ställe säger han det själv ”Oavsett om det var sanning eller inte, ville hon mig något. Och det var sanning för mig”Toru Okada kastas in i en värld med helt andra spelregler, en värld där orakler och medium är den enda verkliga chans till hjälp han har i sin kamp. En värld som handlar om olika grader av mörker, om förbannelser. En värld som är min värld, din värld och ingens. Det är en värld där det enda sätt man kan nå verklig sanning är genom att känna och följa den känslan fullt ut.

Paralleller börjar i slutet av boken dras tillbaka i tiden, ett ständigt cirkulerande kring vad det här med ringar på vattnet egentligen innebär, frågan om hur mycket människor har att säga till om i sitt liv och när dom egentligen bara är en liten del av någonting mycket mycket större.Allt rör sig i snärvare cirklar runt en fågel och lätet som den ger ifrån sig, ett lätet som för tankarna till en nyckel, och om man med rätt sorts nycklar kan acceptera tanken på att denna lilla fågel faktiskt vrider upp världen eller om det bara är en vacker metafor.Denna bok är en verklig kamp att ta sig igenom, den rör upp så många känslor och frågor att jag som läser ibland helt enkelt inte vet vad jag ska ta vägen. Och den enda vägen att ta är igenom och när jag slår ihop boken är jag märkligt rörd. Och inte är jag är rörd för att boken är så genialisk, värdsomvälvande, enastående eller för att den är någonting helt jävla nytt.

För den är alla de sakerna, absolut, men främst är den ett bevis på att romantiken i allra högsta grad är levande. Den japanska författaren Haruki Murakmi vet precis vad det handlar om, han fågar själva huvudpoängen till allra sista ordet och budskapet som når mig är glasklart.
Att det finns varken lyckliga eller olyckliga slut, det som finns är ett slut och det enda en man kan göra är att följa en känsla, även om det skulle innebär att rasa genom helvete under 740 sidor och inte ens vara säker på att man ens får mer än skymt av hennes ansikte.

Och att det är värt det.
Alla gånger värt det

(gästblogg av Josephine Törnblad)

Grusade förhoppningar om spänning

Historien i Tana Frenchs senaste roman Faithful Place lät både lovande och spännande. Året är 1985 när den 19 årige Frank Mackey planerar att rymma från sitt miserabla och fattiga liv i den inskränkta stadsdelen Faithful Place i Dublin, tillsammans med flickvännen Rosie. Mitt i natten ska de ta färjan till England, där de planerar att starta ett nytt liv tillsammans i London. Men Rosie dyker aldrig upp där de har bestämt att mötas den där natten, och Frank beger sig ensam iväg från hemkvarteren i tron att Rosie valt att överge honom och åka till London på egen hand eller tillsammans med någon annan. Sin dysfynktionella familj, med den aggressive och våldsamme fadern i spetsen, väljer han att aldrig mer återvända till, och det är bara den yngre systern Jackie som han fortsätter att hålla kontakt med. 22 år senare arbetar Frank som polis i Dublin när Jackie hör av sig för att berätta att den resväska som Rosie skulle ha haft med sig den där natten för över tjugo år sedan har hittats, gömd och ouppackad i ett ödehus i Faithful Place. Frank blir tvungen att bege sig till sina gamla hemkvarter och möta sitt förflutna för att få reda på vad det var som egentligen hände Rosie.

Det var en riktigt lång startsträcka i boken, där ointressanta detaljer och dialoger som inte förde historien framåt avlöste varandra. Jag hade tagit mig igenom halva boken innan det äntligen började hända saker, och jag var nära på att ge upp flera gånger på vägen. När den äntligen kom loss blev den riktigt bra, men det var tyvärr lite för sent. Det var främst de många och långa dialogerna som inte ledde någonstans som förstörde den här boken, och som fick en i teorin spännande historia att bli platt och trist.

/Sara

Going Underground

Vi har läst det förr. En ung man kommer till en stor stad med gitarren över axeln och försöjer sig på skitjobb och spelar på sin fritid. Vi har läst det förr, men vi gillar det. Särskilt som det inte är romanens jag som är den store förföraren, utan snarare den som gör en flickvän av en av kompisens misslyckade ragg. Det är en bagatellartad historia. Petr ger upp lärarjobb, flickvän och fast bostad i Prag för rockenrolliv i Berlin. Alla har ju ett hungrigt hjärta. Han bildar ett band med sin roomie, förföraren som raggar på lögner om att han varit i Sydamerika som hjältemodig sjukvårdare. Dom spelar i tunnelbanan, hänger i tunnelbanan och bandet de bildar heter såklart U-bahn och spelar självfallet punk. Hey, hoo, let´s go. Här svävar man inte högt över stan som änglarna i Wim Wenders film, här är man mitt i infrastrukturen, bland minnen, spöken och luttrade tunnelbaneförare.

Och referenserna till uppväxten i die ehemahlige Osten är många, särskilt när han och flickvännen minns barndomens resor och konsekvenserna av delningar och återföreningar. För mig som tåg- och Berlinnörd är det här den perfekta boken. Synd bara att den tar slut så fort. Men punkens berättelser är ju sådana. Intensiva, snabba och korta. Jaroslav Rudis - Himmel under Berlin.

Då som nu

Ilse, Paul och Arnold. Tre tyska medborgare som av olika skäl hamnar i det vackra neutrala Sverige och förälskar sig och försöker leva sina liv här. Det ska dock visa sig vara utomordentligt svårt, för nu talar vi om det sena trettiotalet och det tidiga fyrtiotalet och en flyktingpolitik som framstår som en sverigedemokratisk dröm. I fina Sverige kan man hamna i läger om man är jude eller på annat vis suspekt utlänning och då inte för att förintas, utan för att någon bestämt att det är bäst så. Anhöriga med judisk börd kan självklart inte beviljas asyl i Sverige om de inte är nära döden, ty missnöje med den tyska ordningen är inte asylskäl nog, inte ens efter november 38. Cyniker och fegisar i samarbete med rasister bildar under dessa år underlaget för den politik som kostar livet för tusentals människor som kunde fått komma hit. Byråkratin verkar övermäktig och känslolös.
Annika Thor har en mission och hennes research är välgjord. Boken är läsvärd, trots mörkret och trots att man inte riktigt vill inse att det var så illa här i vårt land. Men det är för att få veta konsekvenserna av en usel asylpolitik och för att få energi att kämpa mot antisemitism och för öppnare gränser man ska läsa boken. Själva grundhistorien är inte sådär jättebra, men det har man överseende med.

Konsten att vara otrogen på Facebook

Titeln på boken gick bara inte att motstå när den hamnade i mitt synfält vid det senaste besöket på biblioteket. Jag var helt enkelt bara tvungen att ta reda på vad Gunilla Bergensten lyckats åstadkomma med detta högaktuella ämne som grund för sin första roman.

Bokens huvudperson, den 35-åriga Tove, säger upp sig från det stressiga och prestigefyllda jobbet på en reklambyrå i Göteborg, och flyttar tillsammans med sin man, Fredrik, till Varberg. Fredrik finner sig snabbt tillrätta i den lilla staden, men Tove börjar genast att längta tillbaka till storstadslivet, jobbet och umgänget med vännerna. Denna längtan, tillsammans med Toves och Fredriks tärande, ofrivilliga barnlöshet, blir outhärdlig för Tove, och hennes enda flyktväg bort från den tråkiga tillvaron blir via Internet och Facebook. För på Facebook letar hon upp sin gamla flirt från det förflutna, Christian, som nu är gift, har två barn och bor med sin familj i Stockholm. Christian blir glad över att höra av Tove efter alla dessa år, och det dröjer inte länge innan de har tagit upp sin flirt där den senast slutade. Deras kontakter blir mer och mer intensiva, både via statuskommentarer och chattande på Facebook, och via flirtiga sms, vilket senare övergår i verkliga möten, där Tove ljuger för sin man och sina vänner för att få träffa Christian i Stockholm. Hon vet innerst inne att det hon gör är fel, såklart, men hon kan inte hindra sig själv, och för att orka stå ut med sitt svek intalar hon sig att det hon gör inte är så farligt. För vilken skada kan en nätflirt göra? Det är ju inte så att det är frågan om otrohet, och hennes man behöver inte få veta något. Eller? Till slut tar sig vekligheten förstås in i Toves låtsasvärld och hela tillvaron ställs på sin spets.

Det bästa med boken är att den har lyckats fånga samtiden, med Internet och Facebook i fokus, där man snabbt och enkelt håller sig uppdaterad och sköter de flesta av sina sociala kontakter. Eftersom det går så snabbt och enkelt är det också lätt att lura sig själv att det inte är så farligt det man gör i cybervärlden. Man kan falla in i ett spel av t.ex. lögner och otrohet. Men rent litterärt är den här boken inte mycket ur läsesynpunkt. Visserligen platsar den i chick lit-genren, men den ger inte ens den feelgood-känsla som en sådan bok kan förväntas ge. Och upplösningen blir både förutsägbar och löjligt enkel.

/Sara

Istället för Ostalgie

All tysk litteratur och film under de senaste 20 åren verkar ha handlat om Die Wende och om livet i DDR unde de där sista åren före 89. På det viset är Tornet ingen unik roman. Men där andra betonar det komiska i usla konsumentprodukter och andra det oerhörda politiska förtrycket, så möter vi här människor som gör som de flesta gjorde: skötte sitt och försökte slingra sig igenom byråkratin. I Uwe Tellkamps bok möter vi människor som flyr från vardagen, snarare än att försöka störta systemet. Ingen stöder regimen på riktigt, men man måste ändå säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle, får att få offentlig service, bli publicerad eller få en studieplats på universitetet. DDR var förfärligt politiskt förtryck, men lika mycket var det grå tristess och brist på allt.

Tornet är en stadsdel i Dresden, en bastion för ett kvardröjande borgerskap i bonde- och arbetarstaten; en grupp som odlar sina kulturella intressen och på det viset lever utanför systemet och i värdighet, så gott det går.

Berättelsen kretsar kring läkarfamiljen Hoffman och då framför allt sonen Christian, som är den förste vi möter och som förblir huvudkaraktär boken igenom. Vi ser hur han tragglar sig fram i gymnasiet och under den utökade värnplikt som är förutsättning för att han såsmåningom ska få läsa medicin. Att flickvänner och lumparkompisar kan vara angivare är lika självklart som att trohetseden mot DDR är som en gäspning och den blå FDJ-skjortan ett nödvändigt plagg om man ska ha en chans.

Förutom Christians vedermöder ser vi hur hans far kirurgen hankar sig fram i livslögner och otrohet och därtill försöker rädda människoliv och bota sjuka i ett system där det är brist på allt.

Det lilla jag minns av DDR känns igen i boken. Brunkolsstanken, kontrollerna, misstänksamheten, flykten från vardagen och de äckliga cigaretterna och köerna. Boken är en bra motvikt och alternativ till den förfärliga ostalgin som härjar. Men det är för mycket littveteri och stilblandningar. För många sidor och ganska ofta tappar i alla fall jag den röda tråden. En något stramare text hade gett boken fler läsare och i alla fall hållt mig mer vaken och intresserad. Nu blir resultatet en ganska krånglig historia med ett otal ändar, som tvårt slutar när Deutschland einig Vaterland spelas den nionde november 1989.

Tellkamps stora roman blir lite för stor, men så har han ju också mycket att säga oss.