All tysk litteratur och film under de senaste 20 åren verkar ha handlat om Die Wende och om livet i DDR unde de där sista åren före 89. På det viset är Tornet ingen unik roman. Men där andra betonar det komiska i usla konsumentprodukter och andra det oerhörda politiska förtrycket, så möter vi här människor som gör som de flesta gjorde: skötte sitt och försökte slingra sig igenom byråkratin. I Uwe Tellkamps bok möter vi människor som flyr från vardagen, snarare än att försöka störta systemet. Ingen stöder regimen på riktigt, men man måste ändå säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle, får att få offentlig service, bli publicerad eller få en studieplats på universitetet. DDR var förfärligt politiskt förtryck, men lika mycket var det grå tristess och brist på allt.
Tornet är en stadsdel i Dresden, en bastion för ett kvardröjande borgerskap i bonde- och arbetarstaten; en grupp som odlar sina kulturella intressen och på det viset lever utanför systemet och i värdighet, så gott det går.
Berättelsen kretsar kring läkarfamiljen Hoffman och då framför allt sonen Christian, som är den förste vi möter och som förblir huvudkaraktär boken igenom. Vi ser hur han tragglar sig fram i gymnasiet och under den utökade värnplikt som är förutsättning för att han såsmåningom ska få läsa medicin. Att flickvänner och lumparkompisar kan vara angivare är lika självklart som att trohetseden mot DDR är som en gäspning och den blå FDJ-skjortan ett nödvändigt plagg om man ska ha en chans.
Förutom Christians vedermöder ser vi hur hans far kirurgen hankar sig fram i livslögner och otrohet och därtill försöker rädda människoliv och bota sjuka i ett system där det är brist på allt.
Det lilla jag minns av DDR känns igen i boken. Brunkolsstanken, kontrollerna, misstänksamheten, flykten från vardagen och de äckliga cigaretterna och köerna. Boken är en bra motvikt och alternativ till den förfärliga ostalgin som härjar. Men det är för mycket littveteri och stilblandningar. För många sidor och ganska ofta tappar i alla fall jag den röda tråden. En något stramare text hade gett boken fler läsare och i alla fall hållt mig mer vaken och intresserad. Nu blir resultatet en ganska krånglig historia med ett otal ändar, som tvårt slutar när Deutschland einig Vaterland spelas den nionde november 1989.
Tellkamps stora roman blir lite för stor, men så har han ju också mycket att säga oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar