Människomöten i de norrländska skogarna

Helena är en medelålders kvinna som flyttat från Stockholm till Norrland tillsammans med sin man och sin tonårsdotter, för att starta ett hotell. Hon hoppas på så sätt på att få återuppleva barndomens idyll. För det var där i Norrland som hon upplevde de enda lyckliga stunderna i sin annars så trasiga barndom, och nu vill hon att hennes dotter ska få uppleva samma lycka som hon själv kände i det norrländska landskapet. Men saker och ting utvecklas inte som Helena har tänkt sig. Hennes man lämnar henne för en annan kvinna och flyttar tillbaka till Stockholm, och Helenas dotter avskärmar sig allt mer från sin mamma.

Anders är den välbärgade och framgångsrike finansmannen som känner sig allt mer olycklig och tom inombords. Hans enda glimtar av lycka i den annars så meningslösa tillvaron är de stunder när han lyckas köpa någon speciell pryl av historiskt intresse. Och nu har han lyckats komma Lucy på spåren. Lucy är George Harrisons Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten While My Guitar Gently Weeps, och nu ska hon finnas hos en gubbe i de norrländska skogarna. Anders sätter sig i bilen för att åka dit och köpslå med gubben, men innan han når fram hinner hans livsleda ikapp honom. På en raksträcka sluter han ögonen, räknar till trettio och låter ödet avgöra vad som ska hända med hans liv. När han slår upp ögonen befinner han sig till sin stora besvikelse på sjukhus, och efter skyndsam utskrivning söker han upp Verner, gubben som har Lucy i sin ägo. Även köpslåendet om gitarren blir en motgång, och sänkt av misslyckanden tar han in på ett hotell i de norrländska skogarna.

Karin Alvtegens roman En sannolik historia utspelar sig på det numera mycket populära temat människomöten. Det är naturligtvis i huvudsak de två olyckliga och självömkande personerna Helena och Anders som möts, och som får varandra att omvärdera saker i livet. Men även andra karaktärer är inblandade, och i synnerhet då Verner. Den här typen av psykologiska romaner brukar ofta fängsla mig, men den här boken lyckas inte riktigt med detta. Den första halva upplevde jag bara som seg och trist, och inte ens när det börjar hända saker blir den särskilt intressant. För det mesta är händelserna förutsägbara. Det är väldigt synd, för Alvtegen kan bättre, det har hon bevisat i sina tidigare böcker.

/Sara

"Hjälp, vem är jag?" undrar Caroline

Min första tanke när jag såg att Caroline af Ugglas gett ut en bok var: "Åh, vad spännande! Den måste jag läsa." Helt enkelt därför att jag gillar henne, och för att hon verkar vara en sådan intressant person. Men när jag läste vad boken handlar om blev jag skeptisk. Hur spännande kan det egentligen vara att via en bok ta del av en bandinspelning från Carolines terapisessioner? Men jag gav boken en chans, vilket jag sannerligen inte ångrar!

Det är alltså Carolines terapisamtal med psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) som vi får ta del av i Caroline af Ugglas debutbok Hjälp, vem är jag? I den får vi följa Caroline från hennes barndom till nuet, och läsa hennes oerhört självutlämnande berättelser om sina tankar och om händelser ur hennes liv. Boken har naturligtvis redigerats och vissa delar har säkerligen plockats bort, men det känns ändå som att det är hela Carolines inre som blottas i texten. Och det är ett inre som är fullt av både destruktiva och maniska sidor. I synnerhet under hennes tonårstid och unga vuxna liv gjorde hon många dumdristiga och fullkomligt galna saker, saker som hon i dag delvis ångrar.

Jag förstod redan innan att den här kvinnan är någonting utöver det vanliga, och nu när jag har läst boken har den bilden förstärkts ytterligare. Caroline af Ugglas är ett galet yrväder! Men hon är också en känslig konstnärssjäl som är fylld av kärlek, särskilt till sin man, sina barn och sina föräldrar (som inte har haft det lätt med sin dotter). Dessutom är hon väldigt modig som vågar lämna ut sig som hon gör. Go, Caroline!

/Sara

Är påven katolik?

Det var årets mest sålda bok, läste jag tidningen och den måste man såklart läsa för att odla sin folklighet, liksom.
Titeln säger vad det handlar om. Johansson, den ledande kraften i duon Jarnebring/Johansson, som vi läst om av och till sedan slutet av sjuttiotalet, får en hjärtinfarkt vid Sveriges bästa korvkiosk och hamnar på sjukhuset. Väl där får polislegenden en läkare med ett alldeles eget cold case i bakfickan. Läkarens avdöde präst till far har efterlämnat uppgifter som eventuellt kan bidra till att ett 25 år gammalt mord klaras upp. En liten svensk-iransk flicka som brutalt sexmördades och hittades på kriminalromaners vis inlindad i plast väldigt långt från hemmet. Om Johansson löser fallet? Är påven katolik?

Ja, mannen som kan se runt hörn misslyckas inte heller denna gång. Inga sjuksängar eller pensioneringar kan hindra honom. Och som vanligt är minst halva berättelsen något mer än den traditionella kriminalromanen. GW har förstås saker att säga oss och har, som den professor han är, behov att föreläsa om kriminologi och kvaliteten på den svenska poliskåren. Denna gången handlar det om att 1) ingen får ta lagen i egna händer och att hämnd är primitivt och fel. Och att 2) en sexbrottsling med pedofil läggning inte nödvändigtvis ser ut som Ulf Olsson och ännu mindre som Anders Eklund. Det kan vara den man minst anar, får vi lära oss.

Jag vet att jag är en kräsen läsare, men jag tycker att Persson sparkar in öppna dörrar.
Och hans hjältar är så osannolikt smarta att man tappar fokus och kommer på sig med att gäspa.
Man vet vet ju att allt kommer att fixa sig. GW låter oss aldrig tvivla på det.
Inte ens Perssons mustiga, humoristiska språk fungerar till hundra procent denna gången. Författaren känns lika trött som sin hjälte. Och självfallet lika säker på att han alltid har rätt.

En kärleksthriller

Min första reflektion när jag hade börjat läsa Therese Bohmans "Den drunknade" var att det kändes precis som om jag hade slagit upp en Harlekinbok. Och den första delen består verkligen till störst del av en kvinnas romantiska tankar om en man (och inte vilken man som helst utan hennes systers sambo). Men boken tar sedan en helt oväntad vändning och blir till en riktig thriller.

Bokens huvudperson, Marina, åker en varm sommar för att hälsa på sin några år äldre syster, Stella, som flyttat till ett gammalt hus på den skånska landsbygden med sin 15 år äldre sambo, Gabriel, som är författare. Marina är en tjej i 25-årsåldern som bor i Stockholm läser konstvetenskap vid universitetet. Hon har alltid känt sig underlägsen den vackra, ambitiösa och ansvarsfulla Stella, och när Marina anländer som gäst till huset i Skåne kommer den gamla avundsjukan gentemot systern över henne med full kraft. Stella har allt Marina tycker man kan önska sig: ett vackert yttre, ett bra jobb, och framförallt en snygg och spännande man, men hon verkar ändå inte vara nöjd med sitt liv. Marina förstår sig inte riktigt på Stella, och eftersom hon jobbar så mycket hinner Marina spendera mer tid med Gabriel än med sin syster. Det leder till att Marina samvetslöst utvecklar allt starkare känslor för Gabriel, som visar sig vara en man som tar det han vill ha i livet.

Författaren har djärvt nog använt sig av både jagform och presenstempus i sin berättarteknik, och eftersom hon behärskar det konststycket riktigt bra får hon läsaren att kliva in i själva berättelsen och närvara i känslor och stämningar. Miljöerna framträder också som verkliga genom de sinnesintryck Bohman så skickligt lyckas förmedla. Marinas frivilliga underkastelse och hennes samvetslöshet gör mig både irriterad och frustrerad, men samtidigt får de mig att hålla andan av spänning från det att jag kommit över Harlekinkänslan tills jag läst sista sidan i boken. Det är skickligt och det är konstnärligt!

/Sara

Det nya landet

Bengt Ohlsson har skrivit en bok som handlar om hur en tonårstjej från Lettland kommer att hamna i på den engelska landsbygden (ett raskt hopp för en svensk författare, men varför inte?). Det får bli engelska från och med nu, säger hon till sig själv där hon sitter i kyrkbänken och ser sin pappa, bartendern från Lettland gifta sig med den rika godsägarkvinnan från den engelska landsbygden. Det får bli engelska, men tankar och minnen och saknaden efter den försvunna modern kan man inte deleta och förresten så behöver man något gammalt att hålla i handen när allt annat är nytt.
Det här är en bok som utspelar sig i en ung flickas huvud och inte minst på det gudomliga nätet, vår tids flyktsoda och frälsning. Klick, så är du långt här ifrån och bestämmer själv hur du ska presentera dig, vem du ska acceptera att möta och vilken slags kontakt ni ska ha.
Det kan vara alldeles underbart, men också helt förödande, det är vi nog många som kan vittna om. Är man då en ung människa som mot sin vilja, eller möjligen halvt motvilligt, placerats i ett främmande land, så är naturligtvis lockelsen att sticka via bredbandet närmast oemotståndlig. Det riskerar i denna roman, liksom i verkligeheten, att ta en ände med förskräckelse, för hur lätt är det inte att skada och smutskasta någon online?
Bengt Ohlsson är en originell och oförutsägbar författare. Man har inte en aning om vart hans berättelse ämnar sig och man blir inte riktigt klok på vare sig huvudpersonen eller hennes omgivning. Det är luddigt och suddigt, precis som vi människor är. Och Kolka är en by vid kusten i Lettland. Om ni nu undrade.

Sätt på dig alkoholglasögonen!

Det finns ingen drog som alkoholen. Ingen drog är så socialt accepterad, så spridd och ingen drog leder till så mycket elände för så många här i vårt land. Benny Haag spöar i sin bok Makt, mod och motstånd skiten ur de myter som omger alkoholen. Benny vet vad han talar om. Han, liksom jag, liksom så många andra har bortom sans och vett offrat både det ena och det andra för drogen och nu när vi vet bättre vill vi göra om och rätt. Benny Haag är modig. Han är en uppburen skådis som har en hel del att förlora på att tjafsa om alkohol, men det är en risk han tar. I boken följer vi hans arbete med en monolog om alkoholen, samtidigt som den färdiga monologen ligger insprängd. Vi ser hur Benny försöker övertyga myndigheter, fack och folkrörelser om behovet av hans monolog, men också hur han möter oförstående blickar och undvikanden. Folk vill helt enkelt inte veta att alkoholen ligger bakom de flesta våldtäkter, mord och andra våldsbrott. Benny ber oss ta på oss alkoholglasögonen, för att se det som han ser.
Men man vill hellre se ensamma galningar och usel samhällsmoral, när svaret ofta är så enkelt som fylla. Det är inte så konstigt. Det går en röd tråd från det mysiga glaset vin vid grillen till den yttersta förnedringen, från vinprovningar i TV till fylleceller och psykakuter.
Benny Haag beskriver den yttersta förnedringen; att behöva erkänna för alla och sig själv att man är alkoholist. Det är bra. Möjligen kunde jag önskat att han dessutom kunde betona ytterligare att vem som helst kan åka dit och att det ändra säkra sättet att slippa bli alkis är att inte dricka alls. Men det är en liten invändning; i det stora hela är det en angelägen, rent av nödvändig bok.

Ingen vet

Det är inte direkt feelgood. Den här boken kräver så mycket av dig att du flera gånger är på väg att ge upp, för att istället plocka upp nån simpel deckare eller så. Men gör inte det. Härda ut. Det är boken värd. Lark och Termite är halvsyskon och bor med sin plikttrogna moster Noreen. Deras lustfyllda mor Lola är borta och ute ur deras liv, men ändå alltid intensivt närvarande i tankar och frågor och borta är även pappan till Termite, korpralen Leaveit, dödad av sina egna i krigets kaos. Vi följer dem under några få dagar i deras liv i en gudsförgäten håla som heter Winfield, West Virginia. Man kan nästan höra banjomusiken och se fårade män i rutiga skjortor, blåjeans och stövlar. Den lilla hålan är en en härva av relationer och rykten. Fyra olika berättelser får vi oss till livs. Larks, Termites, mostern Noreens och så korpralens, någon annanstans i tid och rum, mer precist Korea under krigets första dagar nio år tidigare. Lark berättar om sitt unga liv, sina kärlekar och drömmar som möter en mycket konkret verklighet och moster Noonie ger oss hela historien om sig själv och systern och livet med de två barnen. Krass, här och nu och helt utan drömmar och visioner. Termite låter andra berätta. Han upplever nog världen på ett annat sätt än vi andra, men det är inte alltid gott att veta hur. Han är väl vad vi på vårt krassa diagnosspråk skulle kalla multihandikappad. En brandgul katt är viktig i hans liv, liksom musiken från radion och så även tåg, de tåg som såsmåningom kommer att föra bort honom och systern från Winfield.
Men allra viktigast är Lark, systern, vårdaren och medelpunkten, hon som kör honom i vagnen och senare i den nya rullstolen.
Från korpralen i det fjärran Korea kommer en utdragen dödskamp och minnen, förvirrade tankar och så småningon ett utslocknande som självklart sker i exakt samma ögonblick som sonen föds hemma i USA. Den här romanen är så rik på symboler och associationer att man inte får ett lugnt ögonblick. Tunnlar, syndafloder och frälsningen; här finns allt som tänkas kan. Människor är både onda och goda på samma gång och det mesta är mörkt. På slutet träder äntligen Lola in och förklarar hur, när och varför. Eller gör hon det? Ingen vet.