Oh, lonesome me!

Egentligen är det väl ingen som förstår honom ordentligt, Karl Ove Knausgård. Han är rätt så ensam där i tornet, trots att han har både barn och sambo och ett otal vänner att prata om livet och litteraturen med. Sverige förstår honom inte heller, men det är ömsesidigt för hans förstår sig inte på sitt nya hemland heller. I andra delen av Kanusgårds livsverk Min kamp, möter vi honom här hemma i Malmö som tydligen blivit hans stad. På barnkalas med med äldsta dotterns dagiskompisar och deras politiskt korrekta innerstadsföräldrar. Sen för han oss tillbaka i tiden och vi får detaljerat höra om hur han kom till Stockholm, staden med de vackra namnen på tunnelbanestationerna och i detalj får vi veta hur han träffar sin Linda och hur han tar steget in i familjelivet, samtidigt som han egentligen helst vill sitta i sin ensamhet och skriva. Hejdlöst lämnar han ut sin omgivning och allt minns han i detalj; vilka kläder medpassagerarna i T-banan hade och vad varje person sa i just den diskussionen. Man kan knappt tro att det är sant, men det hävdas ju med emfas. Nu är jag inte riktigt så negativ som det låtit hittills. Knausgård skriver bra och fängslande. Och även om han spär på myten om den manlige författaren och konstnärssjälen som aldrig jan bekräftas nog och även fast hans synpunkter på det jämlika och jämställda Sverige känns som zzzzzz, så vill jag vidare i boken. Och givetvis även in i trean, när den kommer.