Palestinska offerkoftor

Länge har den stora palestinska romanen saknats i den stora berättelsen om Mellanösterns moderna historia. Susan Abulhawas 375 sidor tjocka "Morgon i Jenin" är därför en bok som föder ens nyfikenhet. Man blir på bokens omslag lovad en dramatisk berättelse med mycket kärlek och drama. Vi ska få insikt i familjen Abulhejas levnadsöden under fyra generationer, lovar man. Och boken börjar dramatiskt så det räcker. En israelisk soldat riktar sitt vapen mot vår huvudperson, Amal, och sen kastas vi tillbaka till den till synes idylliska tid då alla araber i palstinamandatet levde lyckliga i solsken ända tills den dag då judarna kom och körde ut eller slog ihjäl dem. Susan Abulhawa väljer att förlägga släktträdets rot i Ein Hod, i Galileen, inte långt från Haifa. I boken, precis som i verkligheten var det platsen för ett av 1948-49 års krigs värsta övergrepp från den israeliska sidan. Frågan är fortfarande ett öppet sår i den israeliska historien, precis som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, som vi självklart också kommer att möta längre fram i romanen. Platsen är alltså inte vald av en tillfällighet, för i den här boken är det svart och vitt som gäller: judar är konsekvent förövare och palestinier konsekvent offer. Så börjar boken och så fortsätter det. De bestialiska judarna drar sig inte ens för att stjäla barn och deras grymhet saknar boken igenom rim och reson. Familjen får fly till Jenin och inrätta sig i ett flyktingläger. Man sörjer sitt förlorade paradis, men lever sina liv i jordaniernas flyktingläger ända tills nästa katastrof inträffar, sexdagarskriget 1967. Då dör ytterligare familjemedlemmar och Amal hamnar först på barnhem i Jerusalem och senare i USA som student. Men det stannar inte där. Även massakern i Sabra och Shatila griper in i familjens liv. Amals bror blir nämligen palestinsk gerillakämpe som deltar i slaget i Karameh, då israeliska styrkor gick över gränsen till Jordanien för att utplåna basen för PLO:s terror mot den israeliska civilbefolkningen. Och berättelsen slutar i Jenin, ännu än gång med grymma israeler och palestinska offer. Alla de värsta tragedierna täcks alltså in inom ramen för enda familj. Vi hade kunnat klara berättelsen om Amal och hennes öde utan antisemitiska undertoner och det gränslösa hatet och den ensidiga propagandan. Någon liten analys av den palestinska sidans vägval och misstag hade höjt berättelsens trovärdighet. Och varför lever palestinier efter över 60 år fortfarande i flyktingläger? Är det också Israels fel? Berättelsen blir som bäst när Amal är i USA, när hon känner utanförskapet och saknaden bränna och framför allt mötet med den bortrövade brodern, som ju med tiden kom att identifieras som den judiske soldaten David. Det är som även Susan Abulheja får en fristad när hon inte hela tiden måste mata på med nya historier om de grymma judarna. Det spåret kunde Susan Abulhaja med fördel spunnit vidare på. Men nu skulle visst alla de palestinska offerkoftorna vädras och användas om och om igen och då trängs liksom den reflekterande människan undan ur berättelsen. Som skildring av hur verkligheten kan te sig för den som ser sig som offer och vilka grogrunderna för hat och terrorism är fungerar den dock.

En samling tyska rättsfall

Leif GW Persson har rekommenderat den tyske advokaten Ferdinand von Schirachs böcker Brott och Skuld. Den senare av de två har jag läst med stor behållning. Boken är ovanlig i den bemärkelsen att den innehåller ett antal noveller som bygger på verkliga brottsmål som författaren har stött på i sitt yrkesliv. I den första berättelsen som heter Stadsfest, får vi exempelvis läsa om en ung kvinna som råkar ut för en brutal gruppvåldtäkt, där förövarna - på grund av missar i hanteringen av bevismaterialet - går fria. Och luckor och gråzoner inom juridiken är precis vad den här boken fokuserar på. Därför är det är inte svårt att förstå vad det är med boken som tilltalar Leif GW Persson. Den som är det minsta intresserad av brottsmål och juridik, men som vill läsa något mer än torra domar eller vanliga, klichéfyllda deckare, torde därför ha mycket ut av att läsa den här boken. /Sara

Olyckligt kär i Dylan

Håkan Lagher skriver som man ska om man är en bra rockjournalist. Det är livet och kärleken och dessvärre även fylla och sorger. Rockmusik är integrerat med allt annat. Och det är tyvärr en manlig värld. I "Dylan - en kärlekshistoria " ger han sig i kast med den störste ikonen av dem alla, tillika den som förärats med flest biografier, åtminstone vad soloartister beträffar. Lagher reser till Woodstock och till Greenwich Village och trampar runt till ingen nytta i nötta kvarter och hus som på alla sätt sett sitt bäst föredatum. Och han söker upp kännarna och nördarna, mannen som har alla konserter på kassett och musikerna som spelat den stores låtar och nästan träffat honom. Det är huvudsakligen män i Laghers egen 60+ålder, mest otippat vittne är väl blues/progglegenden Nikke Ström. Och alla har sin ingång och vinkel på fenomenet Dylan. Haven't we all. Och att vi som lyssnar mest på mannen är äldre än befolkningens genomsnitt är heller inte konstigt. Var tid har sina uttryck. Att vara kär i Dylan är att vara olyckligt kär. Han bryr sig inte om oss, han är inte inkännande som Bruce och säljer inga tröjor på Dressman. Han gör det som faller honom in och vi släpps aldrig riktigt in i hans värld. Vi kan bara gissa vad han vill oss. Lagher och hans vittnen har sina tolkningar, du kan ha dina. You'll go your way, I'll go mine.

En tidsresa till 30-talets New York

Den som gillar F. Scott Fitzgeralds klassiker The Great Gatsby (Den store Gatsby), 1930-talet eller helt enkelt staden New York, bör inte missa Amor Towles Rules of Civility (Artighetsreglerna). Personligen är jag mycket förtjust i alla dessa tre och jag njöt därför av varje sida i Towles skildring av livet i 30-talets New York.

Historien tar sin början på en jazzbar i Greenwich Village. Det är nyårsafton 1937 och Katey är där med sin väninna Eve för att fira in det nya året. Under kvällen träffar de den stilige, charmige och välbärgade bankmannen Tinker Grey, och under inledningen av det nya året är de tre vännerna oskiljaktiga. De hittar på galna upptåg och besöker nattklubbar och fester tillsammans. Men sedan inträffar en bilolycka som förändrar allt. Tinker känner skuld till olyckan, och till att Eve har skadats, och försöker till varje pris ta sitt ansvar. Detta leder till att den spirande kärlekshistorien mellan Tinker och Katey kommer av sig innan den ens har börjat, och de tidigare så goda vännerna Katey och Eve glider isär. Katey försöker så gott hon kan att finna sig i situationen, men under året ska mycket komma att förändras för dem alla tre.

Efter att ha läst en del mindre bra böcker under hösten känns det som en befrielse att få ta sig an en riktigt välskriven, fängslande roman som den här. Den fantastiska upplevelsen som boken ger går dock inte att förmedla, så jag kan bara uppmana er att ta del av den genom att läsa boken.

/Sara

Tolstoj i Israel

Så slår jag upp den, med förväntningar tunga som en rysk klassiker. På flykt från ett sorgebud av David Grossman. I pressen har jämförelserna med "Krig och fred" duggat tätt. Och nog är det en historia om krig och fred, men ännu mer om kärlek, vänskap och om att se sina barn växa upp. Ora tvingar med sin gamle käresta och vän Avram på tur vandring uppe i Galliléen. Hon vill inte höra några nyheter, för samma dag har hennes yngste son skickats ut på ett updrag i armen, inne på Västbanken, som altid med fara för livet. Och lever man i Israel, så lever man med kriget som ständig följeslagare, alltid rustad för det värsta. Det blir en lång vandring, både rent konkret här på jorden, upp och ner för galliléiska berg med minnesplatser för dödade i alla krigen från 1948 och framåt, men också in i de gemensamma minnena och den komplicerade treenigheten som även inbegrep Ilan, som nu är ute urbilden och långt från Israel. Vem som älskade vem och hur det blev som det blev i livet får man aldrig några bra svar på. Och de dåliga samveten och den ångest man bär med sig som förälder blir man aldrig helt kvitt. Ja, det är mycket som läggs upp på bordet under den där vandringen, mitt i landet, men ändå långt från fronter och TV-nyheter. Avram och Ora går igenom allt. Det är ingen historia om hjältar, bara en fantastisk bok och en stor roman och några helt vanliga ovanliga människor i ett vanligt ovanligt land.

En skilsmässoroman

Anna och Mats bor inte här längre är den fristående fortsättningen på Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun. Den som läst den senare vet att Annas och Mats äktenskap hade havererat redan när familjen gjorde den misslyckade resan till Sicilien, men att de ändå valde att stanna hos varandra och försöka lappa ihop förhållandet. Nu har det gått tre år, och Anna och Mats har slutligen valt att skilja sig. Eller, Anna har bestämt att de ska skilja sig. För Mats envisas med att lägga hela skulden för skilsmässan på Anna. Det var hon som valde att bryta upp familjen och därmed är det hennes fel att äktenskapet gick åt skogen och att de två barnen hädanefter måste leva ett varannan-veckas-liv. Mats självömkan och bitterhet vet inga gränser. Ändå är det han som snabbt träffar en ny partner. I själva verket är inte ens skilsmässopapperen undertecknade när Mats kastar sig in i ett förhållande med den 19 år yngre Johanna. Ja, karaktären Mats är väldigt klichéartad, och man blir lätt irriterad på honom. Ändå är det nog tyvärr så att det existerar många Mats i det verkliga livet.

För den som någon gång skilt sig finns en stor igenkänningsfaktor i den här boken. Vi får följa Anna och Mats under de sex första, sköra månaderna efter separationen, då de tar sina första staplande steg ut i sina nya, okända liv. Och författaren lyckas riktigt bra med att förmedla både de känslor som det nyseparerade paret och skilsmässobarnen känner och de situationer som de ställs inför.

/Sara

Allt står stilla (röd, grinig gubbe)

När jag var ute och sprang i Norrköping förra helgen, så stötte jag på Halvars glasskiosk nere på promenaden. Och bibblan och badet. En halv generation män och några kvinnor vet nu exakt vad jag talar om. Mannen som tillät oss att vara romantiker (eller i alla fall säga det) och som visade vägen genom festande, nykterhet, andlighet och vidare. Jag vet att Lundell aldrig bett rollen som vägledare. Och jag vet också att man har rätt att downshifta och trappa ner sina ambitioner.
Men att göra det så till den milda grad som i den senaste romanen är att gå väldigt långt. Boken handlar, inte otippat, om en drygt sextioårig man som bor på Österlen och vi får veta mycket om denne mans världsbild. Helle Klein är en jävla fitta, till exempel och det verkar de flesta samtida tyckare och politiker vara. utom Juholt, märkligt nog. Mannen som i sina två första böcker utmanade systemet med sin rebelliska glöd, längtar nu tillbaks till det döda folkhemmet. Alla har såklart rätt att ändra sig. Men det är ett jävla gnällande boken igenom. Men vi får ingen historia. Vi får Lundells oredigerade tankar, ett tjatande om den dyra bilen som hela tiden går sönder och reseminnen från ön som han envisas med att kalla Teneriffa. Ett lojt lyxliv, där alla resurser finns, men ingenting verkar riktigt roligt. Och självklart är bokens huvudperson närmast oemotståndlig för unga kvinnor. Det fattas liksom bara annat. Det är ju en farlig tur att man inte känner Lundell, tänker jag genom läsningen. Alla i hans närhet verkar exploateras in på bara skinnet. Den sköna Anne, t ex, som har en väldigt levande förlaga, får sin sexualitet och beteende i sängen och på andra håll genomlyst in i detalj. Och det triviala lyfts upp och ges orimliga proportioner. Att man är ovän med sitt ex och ibland har konflikter med sina barn är inte direkt löpsedelsmaterial. Den autofiktiva romanen har generellt problem och denna bok är inget undantag. Det blir som en bloggroman med vissa fantasifulla inslag, även om Lundell självklart inte följer bloggar, det är tidningar som gäller. Och TV. Och man direkt ser när det är påhitt och när det är Lundells eget liv, som om det ena skrevs med rött och det andra med svart färgband
Lundell har blivit en lat författare; mannen som gav oss Jack, Sömnen och inte minst den underbara Vinter i paradiset kanske ska tänka ut en historia, ett äventyr till nästa gång.
För här är inte allt i rörelse, direkt. Röd, grinig gubbe hade varit en bättre titel.