Olyckligt kär i Dylan

Håkan Lagher skriver som man ska om man är en bra rockjournalist. Det är livet och kärleken och dessvärre även fylla och sorger. Rockmusik är integrerat med allt annat. Och det är tyvärr en manlig värld. I "Dylan - en kärlekshistoria " ger han sig i kast med den störste ikonen av dem alla, tillika den som förärats med flest biografier, åtminstone vad soloartister beträffar. Lagher reser till Woodstock och till Greenwich Village och trampar runt till ingen nytta i nötta kvarter och hus som på alla sätt sett sitt bäst föredatum. Och han söker upp kännarna och nördarna, mannen som har alla konserter på kassett och musikerna som spelat den stores låtar och nästan träffat honom. Det är huvudsakligen män i Laghers egen 60+ålder, mest otippat vittne är väl blues/progglegenden Nikke Ström. Och alla har sin ingång och vinkel på fenomenet Dylan. Haven't we all. Och att vi som lyssnar mest på mannen är äldre än befolkningens genomsnitt är heller inte konstigt. Var tid har sina uttryck. Att vara kär i Dylan är att vara olyckligt kär. Han bryr sig inte om oss, han är inte inkännande som Bruce och säljer inga tröjor på Dressman. Han gör det som faller honom in och vi släpps aldrig riktigt in i hans värld. Vi kan bara gissa vad han vill oss. Lagher och hans vittnen har sina tolkningar, du kan ha dina. You'll go your way, I'll go mine.