tisdag 1 november 2011

Inte så himla happy ändå

Maria Sveland och Katarina Wennstan har redigerat en antologi till försvar för skilsmässan. Eller rättare sagt, till försvar för den vita radikala medelklassmammans skilsmässa. För bland de ansiktena som bjudits in att medverka återfinns nära nog bara såna som dricker öl på medis och jobbar med media, typ. Den enda som sticker ut är Gudrun Schyman, men så är ju hennes inägg också mindre från naveln och mer från hjärnan om man säger så. Vare sig män eller människor från planeten förorten eller planeten radhuset tilåts medverka. Det är en bok av såna som oss, sannolikt riktad till såna som oss. Det gör samlingen en smula likriktad och elitistisk, kan man lugnt säga. Man vet liksom vad som ska komma runt nästa hörn: det är rätt att skilja sig, det är nästan aldrig en dag för tidigt. År 2011 bland oss som bor i innerstan och har högskoleexamen är det som straffspark mot öppet mål. Ingen kommer att säga emot. Jag får intrycket i några av berättelserna att man urskuldar sig och ju mer happy man säger sig vara, desto mer tror jag så. Relationer kan uppstå och försvinna, så är livet, det är ingen stor sak. Men så värst kul är det inte. Det hade varit spännande om i alla fall någon analyserat den förytling av relationer mellan människor som internetåldern gett oss; hur nästa egoboost kanske bara finns två klick bort och hur biljetten ut ur relationen ständigt finns nerknölad i bakfickan. Vad är det som gör att vi inte verkar palla med motgångar i våra förhållanden?

Mina barn har aldrig tackat mig för att de blivit hänvisade till fjortondagarsskärvor eller ens varannanveckasparadis. Ganska så tvärtom, faktiskt. Möjligen är de unika, men jag tror inte det. För deras och andra skilsmässoungars skull kunde man kanske skruva ner happyhappysnacket en smula och ärligt sett sig i spegeln en stund. Den där ölen på medis finns kvar, jag lovar. Att kämpa är inte alltid dåligt. Allt är inte svart eller vitt.

1 kommentar:

  1. Håller med dig i vissa delar men med erfarenheter från min egen skilsmässa & 2 nära väninnors så var det inte ett lätt val men det var nödvändigt. Och om en förälder mår så uselt i en relation så anser jag att man är skyldig både sig själv & sina barn att på något sätt ta sig vidare; ett förhållande som inte innehåller värme eller känslor, är det bilden man vill ge sitt barn av hur en relation kan vara?

    Jag såg själv ner på människor som skilde sig, kunde inte förstå varför de gjorde det, tyckte de var misslyckade. En dag insåg jag att jag MÅSTE bryta upp. Och det har jag inte ångrat en enda dag. Visst har det varit tungt ibland men nu LEVER jag, jag skrattar & jag gråter, kloffsar ínte runt i en tung sörja i ett grått landskap längre, med en blöt tung grå filt över mig...

    /Annica (inte anonym men utan en webadress att länka till)

    SvaraRadera