Josefine Sundström romandebuterar med en skildring om tre generationer kvinnor och deras kamp för livet och tillvaron i den österbottniska skärgården och i den lilla staden Kaskö. Väl komponerat och med hopp fram och tillbaka i tiden, som inte kan missförstås. Romanen börjar med att dotterdottern Tova flyr för sitt och barnens liv, från maken Timo, svartsjuk misshandlade fyllskalle till finne. Parallellt förs vi in i historien om mormodern Susanna, ensamstående med sju barn, hårt arbetande på den isolerade skärgårdsön och mellangenerationens Mari, som blev med Tova genom en våldtäkt begången av en av sina morbröders suparkompisar och därefter tvångssteriliserad.Det är öden hårda som packis i Bottenhavet och det sociala arvet tycks omöjligt att rubba. Ja, kvinnorna sliter och männen super och latar sig om dom ens alls finns med i bilden och där har vi historien. Svek på svek, sorg på sorg, livet för den som fötts både som kvinna och fattig kan vara outhärdligt. På nåt sätt associerar jag till berättelser från dagens Afrika, hur kvinnor bär barn och vatten, medan männen sviker och drömmar krossas.
Josefine Sundström har något viktigt att säga oss. Mäns våld mot kvinnor finns och kvinnors kollektiva skuldbörda lär våldsoffren att dom får skylla sig själv om dom inte går. Man ska inte tiga och lida, utan sluta sig samman och kämpa.
Bra rutet av en person som mest gjort sig känd genom sin medverkan i olika nöjesprogram i TV. Men författarens goda ambitioner drunknar i klichéer och fördomar. Den lilla spröda finlandssvenska Tova får huvudet förvridet av en purfinsk - kanske rent av sannfinnländsk - Timo som självklart i grunden hatar det svenska och i grunden mest vill supa och slåss. För såna är dom ju. Män i allmänhet och finnar i synnerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar