En kärleksthriller

Min första reflektion när jag hade börjat läsa Therese Bohmans "Den drunknade" var att det kändes precis som om jag hade slagit upp en Harlekinbok. Och den första delen består verkligen till störst del av en kvinnas romantiska tankar om en man (och inte vilken man som helst utan hennes systers sambo). Men boken tar sedan en helt oväntad vändning och blir till en riktig thriller.

Bokens huvudperson, Marina, åker en varm sommar för att hälsa på sin några år äldre syster, Stella, som flyttat till ett gammalt hus på den skånska landsbygden med sin 15 år äldre sambo, Gabriel, som är författare. Marina är en tjej i 25-årsåldern som bor i Stockholm läser konstvetenskap vid universitetet. Hon har alltid känt sig underlägsen den vackra, ambitiösa och ansvarsfulla Stella, och när Marina anländer som gäst till huset i Skåne kommer den gamla avundsjukan gentemot systern över henne med full kraft. Stella har allt Marina tycker man kan önska sig: ett vackert yttre, ett bra jobb, och framförallt en snygg och spännande man, men hon verkar ändå inte vara nöjd med sitt liv. Marina förstår sig inte riktigt på Stella, och eftersom hon jobbar så mycket hinner Marina spendera mer tid med Gabriel än med sin syster. Det leder till att Marina samvetslöst utvecklar allt starkare känslor för Gabriel, som visar sig vara en man som tar det han vill ha i livet.

Författaren har djärvt nog använt sig av både jagform och presenstempus i sin berättarteknik, och eftersom hon behärskar det konststycket riktigt bra får hon läsaren att kliva in i själva berättelsen och närvara i känslor och stämningar. Miljöerna framträder också som verkliga genom de sinnesintryck Bohman så skickligt lyckas förmedla. Marinas frivilliga underkastelse och hennes samvetslöshet gör mig både irriterad och frustrerad, men samtidigt får de mig att hålla andan av spänning från det att jag kommit över Harlekinkänslan tills jag läst sista sidan i boken. Det är skickligt och det är konstnärligt!

/Sara