Nessers fyra i Barbarottikvintetten

En liten grupp människor med stora hemligheter som leder till onda handlingar. Ja, så kan man sammanfatta De ensamma, som är Nessers fjärde bok med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti som huvudperson. Den tar sin början år 1969, då sex unga människor träffas i Uppsala och börjar umgås intensivt. Vänskapen varar under några år, men sedan händer något som splittrar gruppen, och ingenting blir någonsin sig likt igen. I ett försök att återförenas inträffar något ödesdigert. En av de sex dör under oklara omständigheter, och polisen misstänker mord, men lyckas inte bevisa att ett brott har begåtts. 35 år senare inträffar ett nytt dödsfall på exakt samma plats, och det visar sig märkligt nog att det är ytterligare en person som ingick i den här vänskapskretsen som har dött. Den här gången blir det Gunnar Barbarottis tur att ta sig an det mystiska fallet.

Jag gillar verkligen både handlingen i den här boken och Nessers sätt att skriva den på. Han håller inne med de avgörande detaljerna in i det sista, vilket gör att man som läsare inte kan räkna ut hur allting hänger ihop. På så sätt sitter man med en spänd förväntan hela boken igenom, och man har inte hela historien klar för sig förrän man läst sista sidan i epilogen. Av de fyra hittills utgivna böckerna i serien (det ska komma en till) tycker jag att det här är den bästa, tätt följd av tvåan, En helt annan historia. En sak som tilltalar mig i de här böckerna är också att inspektör Barbarotti framställs som en väldigt sympatisk person med alltigenom mänskliga drag. Polisen behöver inte vara försupen, bitter och småkorkad för att det ska bli en bra kriminalroman, tvärtom. I den här boken får också Barbarotti personliga problem, vilket tvingar honom att gå till botten med sina tankar om livet och sig själv som människa. En sak som däremot är lite störande är att Barbarotti och hans kollega ägnar så mycket tid åt att sitta och prata och spekulera kring hypoteser. Så går inte riktigt polisarbete till. Inte heller sitter poliser hemma vid ett skrivbord och arbetar på kvällarna, eller åker runt och förhör folk och besöker eventuella brottsplatser på sin fritid. Men visst, de här detaljerna bidrar nog lite till att det blir en spännande historia av det hela.

/Sara