Delphine de Vigans No och jag är lätt att ta till sig, inte nödvändigtvis för att den är lättläst (vilket den är), utan för att den utgör en varm, stark och känslomässig skildring av omvärlden ur en överintelligent 13-årig tjejs perspektiv. Det är Lou som berättar historien i jagform i presens (bortsett från några stilistiska vändningar på slutet där några stycken är skrivna i imperfekt), vilket gör att vi hela tiden kan följa hennes tankar och upplevelser på riktigt nära håll.
Den smarta tjejen Lou, som bor med sin mamma och pappa i Paris, har fått hoppa över två årskurser i skolan, och trots att hon är bäst i klassen är hon också minst, vilket får henne att känna sig utanför. Hennes utanförskap och känsla av ensamhet förstärks dessutom av att hon har en mamma som är psykiskt instabil. Det förhindrar henne dock inte från att förälska sig i klassens coolaste kille, Lucas, som dessutom är 17 år och så dålig i skolan att han har fått gå om två årskurser. När det blir dags för Lou att förbereda ett föredrag hon ska hålla inför klassen kläcker hon oigenomtänkt ur sig till den stränge läraren att hon ska prata om uteliggare, vilket gör att hon måste söka upp en hemlös person som hon kan göra en intervju med. På så sätt träffar hon den 18-åriga, hemlösa tjejen, No, som hon snabbt blir vän med. Den empatiska och känslosamma Lou bestämmer sig för att göra allt hon kan för att hjälpa No att få ett hem och ordna upp sitt liv, och hon får oväntad hjälp av Lucas.
Det här är fransyskan de Vigans fjärde roman, men det är den första av hennes böcker som översatts till svenska. Boken tilldelades 2008 litteraturpriset Prix des Libraires (franska bokhandlarnas pris). Eftersom karaktärna är så unga, och boken är lättläst, skulle man kunna kategorisera den som en ungdomsbok. Men jag vet inte riktigt vad det skulle vara bra för. Som vuxen läsare har jag inga som helst svårigheter att sätta mig in i Lous känsloliv, och jag kastas rakt in i historien redan på första sidan, för att sedan stanna där en lång tid efter att jag läst ut boken. Det är lätt att förstå varför romanen tilldelades det prestigefyllda franska priset, och det här är säkerligen inte det sista vi ser av Delphine de Vigan i Sverige.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar